Betyg: 5 av 6
Att livet, och i synnerhet inte det andliga livet, inte kan lämnas utanför musiken kunde vara ett motto för Tatarstanfödda ryskan Sofia Gubajdulina, som den 24 oktober fyllde 80 år. Ett fåtal av hennes verk är ren, absolut musik, merparten anknyter till något objekt. Exempelvis till korsvirke i Fachwerk för bayan, slagverk och stråkorkester. En bärande konstruktion som samtidigt är yta.
Men det är andlighet, mystik och kristna symboler som dominerar hennes kompositioner, bland annat i Johannespassionen och i tonsättningar av gammal egyptisk och persisk poesi samt av favoritpoeten Marina Tsvetajevas lyrik.
Sambandet mellan natur och konst uttrycks med en trädmetafor; i hennes musik växer verket, stam, grenar och blad, fram ur hennes samlade kunnande, rötterna. En uppdelning som samtidigt representerar de olika nivåerna i hennes musik där rytmen är det grundläggande, alltså rötterna, medan harmoni och klangfärg utgör stam och bladen melodilinjen.
Hon har sagt att seriös musik skapar en nödvändig distans till den yttre världen, livet är mycket intressant men ytligt.
I den första inspelningen av Fachwerk (2011), framfört av Trondheims symfoniker under Øyvind Gimse och med Geir Draugsvoll på knappdragspelet bayan, deltar, liksom på den andra skivan, den nyligen bortgångne slagverkaren Anders Loguin.
Idén är att uttrycka den dubbla funktionen hos korsvirke, samtidigt bärande och estetisk, genom ett instrument, bayan. Här kan tangentbordet skiftas mellan melodiskt och ackordiskt läge.
Men mer än att låta ett dragspelsinstrument härma en typ av byggnadskontruktion blir musiken med sina sensuella dynamiska skiftningar, glissandon och klockklanger till ett stycke mystik. Intressant är att hennes kompositioner för bayan aldrig associerar till dragspel.
Slagverksensemblen Glorious Percussion (Anders Loguin, Anders Haag, Mika Takehara, Eirik Raude och Robyn Schulkowsky) gav titeln åt Gubajdulinas Glorious percussion (2008) och uruppförde verket 2008 tillsammans med Göteborgs symfoniker under Gustavo Dudamel. I denna första inspelning av verket är orkestern Lucernes symfoniorkester, under Jonathan Nott.
Modern avantgarde-teknik i korsbefruktning med gammal tradition och lokalfärg är typiskt för Gubajdulina, som fjärmar sig från det invanda. Ett mycket övertygande framförande av ett verk där avancerad teoriöverbyggnad paras med uråldrig improvisation.
