Betyg: 4 av 6
Till Sparreholm och dess vackra stationshus går det inte längre några tåg. Men det är där, i Hyltinge Kyrka, som klockorna ringer in till helgmålsbön. Det är där kyrkokören, som kallar sig Tonalerna, framför den inledande sången på Kents åttonde album. Körsången avslutas med två rader om hur även hundratusen till synes normala människors röster kan ha fel. Tonen är lagd, den politiska ansatsen tagen.
Skivan heter Röd och i texthäftet har konstnären och klubbentreprenören Makode Linde effektivt illustrerat just de där raderna med briljanta kollage där en ängel i Ku Klux Klan-huva och ett nät i famnen vakar över två svarta barn som redan balanserar på en väldigt svag bro över en fors.
Det är de skarpaste teckningar av Jimmie Åkesson och Göran Hägglund som har publicerats i år. Joakim Berg har aldrig tidigare sjungit så välartikulerat som på Röd, som om varje ord, varje stavelse, är de viktigaste han har yppat. Och till stor del är de nog också det.
Det är texter drivna av en lika stark som kontrollerad ilska över Sverige och svenskarna. Ingenstans är det så tydligt som i sorgesången över arbetarrörelsen och socialdemokratin i Vals för satan (din vän pessimisten). Kring en psalmlik melodi lindar Berg en text om släckta förhoppningar och drömmen om ett fortsatt engagemang. Det är ett genomgående tema på Röd. Viljan att tro. På något. På något gott. Något bra. Något större. Karl Marx eller Gud. Helst båda två. Ja, det vilar en agnostisk gudslängtan över flera av texterna.
Men ingenting av detta förändrar någonsin Kents musikaliska horisont. För varje album ökar min respekt för Bergs lyrik som blir allt mer tydlig i sin illa dolda bitterhet och fnysningar över samtidsfenomen som den begynnande medelåldern och föräldraskapets lugn för med sig. Rent musikaliskt är det svårare att omfamna Kent lika villkorslöst. De förblir en orubbligt konservativ syntpopkoloss. Vart de än reser för att spela in sin musik, vad de än säger sig inspireras av för stunden, så lämnar de aldrig sin uppväxt med Depeche Mode.
Trots korta stunder av Giorgio Moroder-electro och en minuts Boyz Noize-techno i Ensamheten låter Kent vintern 2009 nästan mer Kent än Kent själva. Men det ger dem också en nödvändig plattform och pondus för att säga vad som behövs sägas. Röd är ett album om vår gemensamma skuld, hur vi sviker våra medmänniskor och överlag ett subtilt politiskt samtidsdokument.
