Betyg: 4 av 6

In genom sovrumsfönstrets vidöppna fönster sveper i stället ett nästan romantiskt ångerfullt Kent acompanjerat av discostråkar och melodier in i en eftertänksam slängkappa.

En vän, en älskare eller en livskamrat spelar en sång med Buffalo Tom, musikens ögon tåras en smula och bibehåller sedan den känslan oavsett inramning tills den sista tonen har klingat ut.

Vänskaper som gått i kras eller åsidosatts samsas med minnena av Klas Östergrens fortfarande underskattade roman Ismael.

Det är kanske en förenkling men det är svårt att inte vilja härleda texternas uppgörelser och insikter om hur inget går att återuppleva, hur så mycket i livet bara kan ske en enda gång, till Joakim Bergs 40-årsdag i våras.

Jag har sett det så ofta och också upplevt det själv. Fyrtio är en födelsedag som har en förmåga att leda till rannsakan och också en acceptans av att nostalgi är en naturlig del av livet. Hur mycket man än tidigare må ha sett den som en fiende.

Det är nu man ser att minnena vi för tjugo år sedan bestämde att vi skulle skapa och rista i sten tillsammans aldrig klistrades in i ett enda av fotoalbumen där i bokhyllan. Där hamnade i stället livet så som det blev. Bättre eller sämre? Det kommer ingen av oss någonsin att få veta.

Överhuvudtaget är En plats i solen ett album som präglas av en djup uppriktighetslängtan, att försöka säga exakt det man borde ha sagt utan att linda in det i intellektuella nystan. Att en sång heter Ärlighet respekt kärlek och handlar om just det med kristallklar uppenbarhet är talande.

Ändå är det den musikaliska lättheten som är det mest tilltalande med En plats i solen. För den gör ju just det: släpper in solen i stället för att alltid leta efter skuggor och mörker.

Det är nog det första Kent- album där det snarare är morgon och förmiddag än obligatoriskt sen kväll eller natt.