Betyg: 5 av 6

I samband med att landets största rockband släppte ”Tillbaka till samtiden” (2007) påbörjade de den metamorfos som skulle fullbordas två år senare med ”Röd”. Jocke Bergs dystra lyrik fick nu förstärkas av kall och driven synt istället för med 90-talets indieriff. Något som befäst Kents position som Sveriges svar på Depeche Mode.

Men alla har inte gillat den utvecklingen. Jag minns särskilt en konsert för några år sen – där basen i de tyngre partierna fick hela bröstkorgen att mullra – som fick en man i publiken att lämna spelstället i vredesmod, men först efter att högljutt ha vrålat ”inga

mera synthesizers, nu får det vara nog!”.

Nutid. Efter den uppmärksammade singeln ”La belle epoque” smög Jocke Berg ut låttexten – 140 tecken åt gången – till vad som visade sig vara ”Skogarna”. Låten blev senare tillgänglig för lyssning och var det första av tre spår som offentliggjordes nu i helgen. I en millisekund misstar jag ”Skogarna” för Robyns ”Dancing on my own”, men det är en egen poppärla med elektronerv. Komplexa scener målas upp medan refrängens ”stanna, stanna” fäster som kontaktlim.

Även om intresset för nytt material är enormt kan förändring vara känsligt för ett band vars fans har en så pass närgången relation till musiken som just Kent-lyssnarna. På bandets fansida på Facebook håller gitarrpuritanerna inte igen, de vill veta vad som egentligen har hänt med rocken och om idolerna möjligen lånat Chers ”robotmaskiner”.

Då Kents elfte album är ytterligare ett kliv i ny riktning lär de få även den tjurigaste på fall. På ”Tigerdrottningen” möts nämligen det bästa med det ”gamla” och ”nya” Kent. Avslutande ”Den andra sidan” är drabbande på samma sätt som ”Beskyddaren” från ”Hagnesta Hill” och med gitarrslingor som gjorda för att eka ut i sommarnatten. Medan ”Din enda vän” – som inleds med en sampling från filmatiseringen av ”Bonjour tristesse” – är representativ för var de befinner sig nu. Det programmerade soundet har fått följa med in i den nya ljudbilden – där starka melodier är i fokus.

Samtidigt förädlar Kent den poppiga känsla som präglade de senaste två albumen på ett sätt som känns både kraftfullt och engagerande. Kanske är de små stegen en av anledningarna till att Kent hållit sig på toppen i närmare tjugo år och faktiskt lyckas tilltala nya generationer. Men Jocke Bergs kryptiska lyrik om att längta bort är förstås central.

Den här gången höjer Berg blicken från berättarjagets navel och blandar snapshots (”Karlbergsvägen glänser i regnet som baren på Tranan”, ”Limousinen står på tomgång, det ljuva livet väntar inte”) med att analysera samtiden (”Den här stan är fördömd, du är förlorad hur än du försöker. En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken”, ”Dom rear ut mitt hemland. Konkurrensen ska vara fri. Så ta ditt liv i egna händer, ingen lägger sig i.”).

Kent har alltid agerat politiskt, men de har aldrig tagit så tydlig ställning som nu. Det kommer givetvis att bli en vattendelare och det ska bli intressant att se hur deras nya uttryck tas emot.