Betyg: 4 av 6

Både titeln och omslaget signalerar att Kathryn Dawn Lang är redo att sjunga med högre röst och med ett yvigare utspel än på de mer drömska album hon gjort sedan 1992 års Ingenue och fram till den fina Watershed, från 2008.

Fast även om hon tar i lite mer på Sing it out loud så är det långt till den lite skruvade rockabillycountry den Patsy Cline-älskande kanadensaren slog igenom med.

Inte mig emot, KD Lang är en fantastisk sångerska vilken typ av musik hon än tar sig an, men hon har en röst som gör sig allra bäst i mer mjukt svepande låtmaterial. Som det helt underbart svävande, drömska och harmoniskt modulerande titelspåret. Med en plonkig banjo över en hammond och en pedal steel och ett nästan jazzigt tassande tycker jag mig höra sublima Brian Wilson-vibbar filtrerade genom High Llamas.

Annat att lyfta fram på detta delvis i studion liveinspelade album kan vara den mjukrockiga Sugar buzz. En i positiv mening släpigt framförd låt som Sheryl Crow antagligen inte skulle tacka nej till. Eller de två inledande spåren, I confess och A sleep with no dreaming, där hon nostalgiskt åkallar Roy Orbison på sitt alldeles egna sätt.

The waters edge är ett annat attraktivt spår som blickar tillbaka på forntida popmusik men varför hon ska göra en sömnig cover på Talking Heads trista Heaven förstår jag inte.