Betyg: 3 av 6
1999 var året då Eminem och producenten Dr Dre samplade den brittiske poeten och musikern Labi Siffres funkiga I got the… från 1975 och fick en gigantisk hit med My name is… Resten är så att säga hiphophistoria. Men när den politiskt medvetne Labi Siffre några år senare återutgav det utmärkta albumet Remember my song, där det samplade spåret ingick, kritiserade han Eminems val av sampling eftersom han tyckte att Eminem var en feg stackare. Att slentrianattackera två vanliga syndabockar, kvinnor och bögar, var klent av rapparen, ansåg Siffre. If you want to do battle, attack the aggressors not the victims, skrev han. Eminem kunde förstås inte bry sig mindre, varför bryta ett vinnande koncept?
Decenniet senare är Eminem fortfarande kvar på samma upptrampade krigsstig, även om striden mot sig själv tagit allt större plats i hans lyrik. Dock har omvärlden förändrats, ingen blir längre lika provocerad av Eminem, för det är just precis den typ av attacker vi väntar oss. Och när samarbetet med Dr Dre lunkar på med liknande beats även under denna comeback känns Relapse tyvärr ganska ordentligt kastrerad.
Relapse har visserligen stunder då den lyser upp, den främsta av dessa är Insane där både Dr Dre och Eminem låter unga och arga för ett kort ögonblick. Dres skräckfilmsfunk, som dominerar hela albumet, låter här genuint vass och farlig, till skillnad mot vad den gör under resten av historien. Texten, som handlar om en pappas brutala sexövergrepp mot sitt barn, är dock så makaber och mardrömslik att det känns smått obehagligt att nynna med i refrängen. Och att spela något dylikt på radion känns uteslutet, vilket gör att albumets främsta musikaliska poäng lär förbli gömd.
Texterna och lyriken är definitivt det som står i centrum på Relapse, Dres beats känns annars ganska anonyma och slentrianmässiga, de finns mest där som stämningsskapare till Eminems olika sagor om sina ständiga problem. Albumomslaget, där hans ansikte består av piller, skvallrar om huvudtemat, det vill säga hans drogmissbruk under senare år. Men även pillertemat känns som något vi har hört förut, inte minst på D12:s stora genombrott Purple pills från 2000. Så vad Relapse egentligen kommer med för något nytt under hela tjugo spår och en och en halv timma, lär publiken troligtvis få svårt att se. Vi kan vår Eminem nu.
