Betyg: 3 av 6
I en intervju med Coldplay i engelska söndagstidningen The Observer inträffade något märkligt. Mitt under pågående samtal brast Chris Martin spontant ut i en rad olika yogaövningar. Som vore det alldeles normalt. Inte ett dugg konstigt.
Endast veganer som har sålt 30 miljoner album får för sig att göra sådant. Men trots komplett avsaknad av verklighetsförankring har Chris Martin gjort sin hemläxa precis så noggrant som väntat. In i minsta mikroskopiska detalj har han studerat sina stora förebilder i U2 och applicerat deras manual för världsherravälde på varje steg hans egna combo tar.
Således borde Coldplay med detta, sitt fjärde album, ha nått fram till The unforgettable fire. Låt oss se hur det har gått.
Har Coldplay, precis som U2 gjorde med The unforgettable fire, anställt Brian Eno som producent? Check.
Har Viva la vida, precis som The unforgettable fire, föregåtts av intervjuer där Chris Martin berättar hur det minsann har sprängts gränser i studion och hur de har vågat experimentera samt släppt in mängder av nya influenser i sin musik? Check.
Är det, precis som på The unforgettable fire, så att det i verkligheten knappt märks? Check.
Har han också, till skillnad från Bono, döpt en låt till 42 som en referens till fantasyklassikern Liftarens guide till galaxen? Check.
Viva la vida är ett fruktansvärt skickligt luftslott. Med, som vanligt, fascinerande innehållslös rocklyrik där nästan varje rad skulle kunna vara lyft från slutscenen i Döda poeters sällskap. Trots diskreta arabiska stråkar och en ensam afro-gitarr rör sig musiken framåt i exakt samma halvtempo som alltid, musiken blir blott en kuliss – ett förband om du så vill – till ögonblicket då en refräng till slut tillåts brisera i klassisk Coldplay-epik inför tiotusentals personer. Det är ju detta som är deras stora talang – att explodera vemodigt. Ingen kan bädda in så många undermåliga texter i så fluffiga egyptiska bomullslakan som Chris Martin, men Viva la vida handlar mindre om dessa efterlängtade refränger än föregångaren X&Y gjorde.
Här låter i stället Brian Eno melodierna växa på egen hand utan att refrängerna ställer sig i vägen. Vilket, precis som på The unforgettable fire, bara ytterligare understryker musikens egentliga storlek.
