Betyg: 2 av 6

Lika bottenlös som min kärlek till The Strokes var för nio år sedan känns i dag vecket i min besvärat rynkade panna. När jag söker efter The Strokes förlorade charm i Julian Casablancas soloalbum tvingas jag in i evighetslånga melodiösa återvändsgränder, samtliga svårt nedtyngda av grandiost innehållslösa arrangemang. Och i samma ögonblick som jag lyckas greppa efter halmstrån i soulballaden 4 chords of the apocalypse och den geografiskt personliga Ludlow St för att återfå något av min tro så tar det högst en minut innan Casablancas än en gång försöker genomföra sin missriktade nya livsuppgift att tonsätta ett gym.