Betyg: 3 av 6
Steget är enormt från överdimensionerade Stockholmskantaten (minns Kulturhuvudstadsåret 1998) till Johan Hammerths nya pianopreludier. Kanske kom formen som en välbehövlig kontrast, för de första som Stefan Lindgren tolkar på skivan tillkom 1999. De bästa är lätta uppdateringar av Rachmaninov, av Skrjabin, av Sjostakovitj. Flertalet är tyvärr ögonblick som tänjs ut alldeles för länge – och som blir avlösta av närbesläktade ögonblick. Trots att det är 17 spår blir skivan märkligt enahanda, men det glimrar också till. Om kolsvärta kan glimra.
