Betyg: 1 av 6
Nog måste det ses som trippelironiskt att Jay Smith röstades fram som vinnare i Idol 2010. För inte finns det något som signalerar morgondag i den 29-årige talangsåpasångarens uttryck. Varken framtid eller samtid finns här – endast en unken samling covers som bara en Idol-jury kan älska. Debutalbumet Jay Smith är gissningsvis – också för Smith själv – endast ett formaliaplåster som måste ryckas bort. För det är fysiskt omöjligt att bli artistiskt tillfredsställd av denna emotionellt stendöda skiva. De gutterala övergreppen på Lady Gagas Bad romance, Madonnas Like a prayer och Primal Screams tar själlöshet till en ny nivå.
