En skadad axel sades ha varit orsaken till att Staatskapelles/Semperoperans Generalmusikdirektor Fabio Luisi inte kunde leda orkesterns nordiska turné, som på lördagen avslutades i Stockholm.
Men redan i onsdags nåddes personalen av beskedet om hans omedelbara avgång i protest mot ledningsgruppens förhandlingar med ZDF bakom hans rygg inför kommande nyårskonsert.
Därmed är fältet fritt för efterträdaren Christian Thielemann, som sommaren 2012 blir den sjuttionde ledaren för Tysklands anrikaste orkester, om vi räknar alla dess kantorer och cembalister sedan grundandet 1548 som dirigenter.
Det är sällan som Staatskapelle Dresden har fått sprida sin guldglans i svenska konserthus trots de täta banden mellan Sachsen och Sverige. Redan 1654 gick Vincenzo Albrici direkt från Kristinatidens Stockholm till Dresden som ledare nr 12. Och nr 26 – Johann Gottlieb Naumann – hämtades av Gustav III för att pryda hans nya operahus med tre specialskrivna operor.
Viktigaste länken var dock Herbert Blomstedt (nr 65) som i tio års tid dirigerade över femhundra konserter och som även tog kapellet till Stockholm.
Med erfarenhet från hundratals orkestrar har Luisis ersättare Neeme Järvi lärt sig konsten att ekonomisera och insett att en orkester som Staatskapelle Dresden bara kan servostyras. Men fastän hans lugna ryggtavla och sparsmakade rörelser stod i effekt-full kontrast till solisten Frank Peter Zimmermanns fysiska utspel med häftiga rörelser och otåliga golvstamp, blev Brahms violinkonsert en perfekt start på konserten.
Zimmermann förvaltade inte bara Fritz Kreislers fina Stradivarius utan också dennes mjuka glissando och (gissningsvis) solokadens. Andantet ur Bach solosonat i a-moll var däremot ett blekt extranummer.
Även om det obligatoriska Richard Strauss-inslaget, Also sprach Zarathustra, hade beundransvärda moment saknades den dionysiska yran i dansepisoden. Stråkarnas exceptionella täthet kom till sin rätt först i det första extranumret, Andante festivo av Sibelius.
Och när Järvi utan att spara sig det minsta släppte loss Webers uvertyr till Oberon, så avlöste den ena njutningen den andra i valthornet, klarinetten och ensemblens explosiva energi.
