Betyg: 3 av 6

Filmmusiken tar revansch i Sverige. Den nya Guldbaggen för filmmusik hade varit otänkbar 1964 när priset instiftades. Då sattes ljuset på stjärnorna. Folket bakom skärmen passade inte in i bilden av auteuren och hans stall. I USA har man alltid haft en mer jordnära inställning till the dream factory.

Schweizaren Adriano, som tagit på sin lott att uppmärksamma glömda mästerverk, har tidigare spelat in bland andra vår egen store filmkompositör Erik Nordgren. Nu har Adriano och Slovakiens radiosymfoniker tagit sig an en tidig Bernard Herrmann, vintage Hollywood: filmatiseringen av Jane Eyre från 1943.

Adriano försöker upprätta filmmusiken som självständigt verk. Men det är ju en självmotsägelse. Filmmusikteoretikern Michel Chion talar om added value, ett förhållande mellan ljud och bild där 1 + 1 = 3. Ljudet är mindre än en halv film, som en biovisning med stumma högtalare. Utan helheten faller tolkningsstrukturen samman och allt vi hör är ackompanjemang.

Och som sådant är verket habilt, för att använda ett ord som använts om Erik Nordgrens musik utanför sin filmkontext. Jane Eyre blir ett collage av skräckromantik, idyll, pastoral och kyrkopastisch. Orkestern spelar som den ska och Adriano har helt visst lagt ner stor omsorg på att sätta samman ett partitur från gamla arbetskopior och videokassetter.

Men man upprättar inte filmmusik genom att förvandla den till något den inte är.