Betyg: 4 av 6
Det är endast i fransk pop det inte bara är tillåtet att döpa sitt band till Jamaica – det är nästan obligatoriskt. Trots att Parisduon när en dröm om att fånga 80-talets vänligaste mjuk-o-metal och älskar Def Leppard. Jamaica låter förstås inte ett dyft som stadiumrock från Sheffield. Debutalbumet verkar i stället i den exakta och superfranska ljudtradition som Phoenix, mer än några andra, har gjort till sin egen. Samtidigt som varje ton, varje refräng och ironiskt gitarrsolo här understryker hur fransk rock egentligen är lika omöjligt som brittiskt vin så besitter Jamaica en oemotståndligt modern gallisk popcharm.
