Betyg: 5 av 6
Så var vi framme vid album nummer femton, det antal fullängdare som basisten och järnhanden Steve Harris satt som mål för sitt Iron Maiden. Spekulationerna om att The final frontier därmed också är bandets sista skiva lät inte vänta på sig, och om det nu är sant så är det bara att ta av hatten, bocka, buga och tacka.
För vilket annat band har lyckats med en sådan ofattbar comeback? Trettio fem år efter att gruppen bildades i östra London kommer sångaren Bruce Dickinson och gitarristen Adrian Smith tillbaka och Iron Maiden blir ett av världens största band. Det räcker med att kolla The angel and the gambler från 1998 på Youtube för att påminnas om vilken nivå det hela låg på tidigare. Man blir ödmjuk så det räcker och blir över.
Nyckeln låg till stor del i den kreativitet och experimentlusta som präglade det nya materialet – med avstamp i 2000 års fantastiska Brave new world – och The final frontier tar vid där den ändå ganska progressiva A matter of life and death slutade.
Det är en intrikat berättad hårdrockshistoria, men ändå rakare än sin föregångare. Det är knappast någon slump att de bästa spåren är signerade den fantastiska Adrian Smith – hans smakfulla riff håller Maiden på rätt sida om en episk överdos. Därmed är det spår som solida Mother of mercy och den klassiskt Maiden-ettriga men ändå så innovativa Isle of Avalon som imponerar allra mest.
När Iron Maiden är i sådan toppform utstrålar de ett makalöst framåtdriv. Tänk vad maffigt det hade låtit med 76 minuter ordentligt producerat material. Med tanke på hur perfekt allting annat är ordnat är det märkligt att ljudbilden tillåts vara så tam.
