Betyg: 2 av 6

På sitt åttonde album ska Marilyn Manson ha kryddat inspelningen med för människan ohörbara ljud – sådana som bara hundar kan höra och som får folk att må illa. På sätt och vis sätter det fingret på Mansons problem som artist; att i virrvarret av snygga detaljer som ska klaffa så missar han att bygga en stabil stomme av låtmaterial. Det är märkligt när den nya logotypen känns mer genomarbetad än musiken, och samtidigt anar man att Manson själv inte ser skogen för alla träd.

Varningsklockorna ringer redan när intentionen att gå bakåt i tiden blir tydlig. Aldrig har väl någon skapat bra konst genom att famla bland sina tidigare framgångar? I Mansons fall innebar det i praktiken att flytta tillbaka till en gammal lägenhet för att finna inspiration. Det pratas om att gå tillbaka till någon slags nollpunkt. Lika utstuderat blir resultatet av hans musik – här är karriärens depp-elektroplatta, med någon slags romantiskt destruktiv gothblues i sikte.

Men istället för ”suicide death metal” (!) som är Mansons egen beskrivning av musiken, eller med ett uppenbart skimmer av band som Birthday Party och Killing Joke för den delen heller, så är Born Villain en segt malande samling låtar där återhållsamheten inte tjänar varken musiken, lyssnaren eller Manson själv.

Som spår nummer sex kommer The gardener in och skakar välbehövligt liv med en hypnotisk basgång och filosofiskt snygga spoken word-verser. Fyra spår senare spelar bandet plötsligt fläskig och illa passande Alice in chains-grunge i Lay down your goddamn arms, som också den kämpar i samma ljumna lågtempo som resten av materialet. Övergripande så rör sig låtarna i sådana hotfulla vatten som Nine Inch Nails simmar så mycket lättare, och naturligt, i.

Marilyn Manson står nu farligt nära gränsen att tappa sin relevans som artist – särskilt när en skiva som alltså är designad att framkalla illamående i realiteten mest får en att gäspa. För vad händer när både chocken och rocken är bortplockade ur chockrockekvationen? Att Manson efter att ha brutit med skivbolaget Interscope inte tagit bättre vara på detta gyllene tillfälle att vända blad är obegripligt.

Som bonusspår hittar vi en cover på Carly Simons klassiker You’re so vain, vars selling point är ungefär lika blaha som albumet i sin helhet: för vem är egentligen – handen på hjärtat – intresserad av att höra Johnny Depp spela trummor?