Betyg: 3 av 6
Man kan inte lära gamla hundar sitta och man kan inte få gamla artister att byta spår. Det är i alla fall så det känns när Stevie Nicks släpper sitt sjunde album.
Det är hennes första med nytt studiomaterial på tio år men det hörs knappt då Dave Stewart och Glenn Ballard skapat en stel och stum ljudbild liknande 1981 års debut Bella Donna.
Men även om albumet känns konstruerat för fega reklamradiokanaler med en vuxen målgrupp finns det bra låtar att gräva fram.
For what it’s worth låter nästan lite Dylan och Italian summer flirtar lätt med den italienska schlagertraditionen. Fast bäst är Annabel Lee, en sång baserad på en dikt av Edgar Allan Poe, som med sitt stadiga beat lika gärna kunde vara Fleetwood Mac som Stevie Nicks.
