Betyg: 3 av 6
Poängen med DFA-etiketten är att den varit lika modern som nostalgisk. De främsta spåren har mixat det tidiga 80-talets post-punk med acid house och en omedelbar känsla av samtid, och detta gäller i synnerhet The Rapture. Nästan ett decennium efter inflytelserika House of jealous lovers skulle det dock vara önskvärt med en kursändring. På de mer dansanta spåren har något hänt, Come back to me låter som ett LCD Soundsystem från Bosnien-Hercegovina medan Never die again liknar ett återuppståndet Tom Tom Club. Det ömsinta titelspåret och How deep is your love är undantag, men resten låter som en comeback av ett band som har åldrats i en för tajt DFA-tröja.
