Under sin turné i Australien och östra Asien år 2007 stannade Esbjörn Svensson Trio till några dagar i Sydney där de spelade in nio timmar fritt improviserad musik.

Esbjörn Svensson omkom året efter, när den första skivan från Sydney, Leucocyte, var under utgivning. Nu kommer nästa skiva från samma session, kallad 301 efter studion där inspelningen ägde rum.

För egen del tyckte jag att Leucocyte var ett av trions bästa album. Den täta gruppdynamik som präglade all musik som Esbjörn Svensson skapade med sina medmusiker Magnus Öström på trummor och basisten Dan Berglund kunde ibland bli ett självändamål, som om det svällande ljudmassivet formades i en egen rymd likt en installation som var sig själv nog. Det var som om musikens skulpturala kvalitet slöt sig kring uttrycket och hämmade idéernas fria flöde.

Det var en tendens som kunde göra mig en aning främmande inför gruppens musik, trots Svenssons glimrande pianospel och det absoluta samförståndet musikerna emellan.

Därför kom de mer sökande improvisationerna på Leucocyte som en befrielse för mig. De öppnade sinnena på nytt för det som trots allt var unikt i trions musik.

Den öppnare inställningen präglar även albumet 301. I ett stycke som Houston, the 5th får de elektroniska svävningarna en stark konkretion i brytningen mot de mjukt lyriska tonföljder i Keith Jarretts anda i början av Three falling free part I, som följer direkt efter.

De diskreta tonföljderna får tydligare riktning när Esbjörn Svenssons piano interpunkteras av de andra musikerna, och uttrycket intensifieras för att på nytt söka sig mot tystnaden.

I det följande stycket, Three falling free part II, ger Magnus Öströms seriella trumimprovisationer en grund för ett friare sökande, där de smattrande trummorna närmast tvingar fram allt tyngre stråkdrag och flygelackord.

Det mullrar förföriskt, samtidigt som musiken tycks dra i en rörelse neråt, mot en absolut konkretion i den tidiga frijazzens anda där vi också hör ekon av Peter Brötzmann och Cecil Taylor.

Så bryts två rörelser mot varandra i musiken, en konkret och nedåtgående rörelse mot en öppnare rumslighet där pauser och tystnader får samma laddning som det varsamma sökandet.

Och allt sker i ögonblicket, i en paradoxal förening av förtätning och öppenhet där varje idé direkt får ett svar, eller vidareförs i ett vackert eko, hos de andra musikerna. Samförståndet är absolut, och musikens skulpturala kvaliteter ger nya vinklar i stället för att sluta den.