Betyg: 4 av 6
Visst känns det längre sedan, men det har inte gått mer än tre år sedan Salem Al Fakir debuterade med This is who I am och med omedelbar verkan tog plats bland landets mest begåvade artister. Det fanns något i Al Fakirs musik som slog an lite av samma ton som Todd Rundgren visade upp med spår som I saw the light på det idag 35 år gamla mästerverket Something/Anything. En musikalitet som inte begränsades av begrepp som soul eller pop, och där Todd presenterade sig med Hello it´s me svarade Salem med att utropa This is who I am.
Men det var då det. Endast ett år efter det andra, i jämförelse floppande albumet Astronaut, är han nu tillbaka med sitt svåra tredje album. Och något har definitivt hänt. Att döma av spår som de elektroniskt laddade Red rock eller Part of it låter det som om Salem har varit och bläddrat bland de många gånger gravt undervärderade tiokronors-plattorna på någon dammig skivbörs, och där lagt vantarna på ett par Giorgio Moroder-soundtracks från 80-talet, förslagsvis Cat people och Electric dreams. Uppblandat med hans fina förmåga för melodier förvaltar och uppdaterar han genren på ett imponerande vis, även om hans breda publik lär studsa till en aning hemma i sofforna när det blir som mest elektroniskt.
För det slutar inte heller där, på spår som Don´t wanna talk about it gör han en slags prototechno som puttrar någonstans mellan Detroit och Chicago och faktiskt påminner en del om den elektroniska disko som gjorde att A number Of Names råkade uppfinna genren techno då de redan 1981 släppte den framtida klassikern Sharevari.
Trots att Al Fakir numera har gjort datorn till sitt huvudinstrument, så finns det dock en hel rad spår som påminner om hur han en gång lät. Och det är också här vi hittar de där små poppärlorna som förmodligen kommer att rotera flitigast på P3. Hans bidrag till Melodifestivalen, den extremt effektiva Keep on walking, sticker ut med sin omedelbarhet. Mot slutet kommer mer popgodis i Split my personality samt den lite bitterljuva, men ändå charmiga popfloskeln I´m so happy. Här växer lockarna från debutalbumet ut igen, och det är antagligen så här de flesta föredrar sin Al Fakir, på den minst våghalsiga och mest soulpoppiga stigen.
Ignore this är inte Al Fakirs stora mästerverk, men det är ytterligare en pusselbit på plats, på väg mot den popperfektion som komma skall.
I korthet
Bästa spår: Keep on walking.
På lördag tävlar Salem Al Fakir med bidraget Keep on walking i finalen av Melodifestivalen.
Med debutalbumet This is who I am plockade han hem fyra Grammisar.
