Betyg: 5 av 6

Ledsen att tjata, men Anna Järvinen är Nordens Brigitte Bardot. Om hon någonsin vore någon annan än just Anna Järvinen alltså. En immigt självmedveten men samtidigt, på alla sätt, genomskinlig konstnär. En sångerska som får varje viskning att låta som ett outtalat löfte om att följa med upp och kolla på träsnitten. En låtskrivare som fyllt sin tredje soloskiva med en sorts ultra-potent finlandssvensk chanson-pop.

Försiktig visksång brukar vara lika med en enkel biljett till ändstationen på linjen Kvinnliga Klichéer, där Lisa Ekdahl och Melissa Horn välkomnar med gigantiska koppar te. Men luften runt Anna Järvinens stämband får mig aldrig att tänka på hjälplöshet. Tvärtom. När hon visar sig bräcklig hörs urkraft lika tydligt som när störiga, överkompenserande snubbar plötsligen ser ut om rädda barn.

Jag har sett Järvinen uppträda både utklädd till Marie Antoinette och i minimalistiskt svart, alltid lika självsäkert nonchalant och genomsyrad av poetisk frihet. I vintras tolkade hon Sonja Åkesson på Södra teatern, och precis som diskbänksdiktaren har hon förmågan att ge orden lika stor betydelse som historien de berättar. Som en bonus använder hon fraseringen för att förmedla ytterligare en berättelse, utöver den som går att läsa i cd-häftet.

Vågen i Vals för Anna till exempel. På pappret ser den ut att vara gjord av vatten men när Järvinen sjunger låter det istället som den första psykoaktiva bränningen som varnar för en hallucination.

Anna själv tredje är alltså ett klassiskt konstmotiv som föreställer Anna, hennes dotter Maria och Marias son Jesus. För Järvinen blir det den sista skivan i en trilogi som påbörjades med hennes solodebut, och de som skapar ytterligare en treenighet runt henne är Reine Fiske och Gustav Ejstes från Dungen.

Musiken – där finns bland mycket annat en stråkkvartett, en cembalo, en cittra och en takt som hålls på vad som är närmast till hands – är så smeksam att helheten blir till ett rorschachtest: visst, där är dödslängtan och en kärlek som föds och dör i sin linda, men när solen kommer fram och liljekonvaljen blommar kan du lika gärna välja att höra naturromantik, sex, hud i motljus, ordlekar och humor. Och stråkarna i En sommardag som stängs av är så perfekt bitterljuva att det är som om Burt Bacharach bestämt sig för att skriva en sista dunderhit till The Carpenters.

Jag är inte den första som säger att det här är det bästa Anna Järvinen gjort, men jag nöjer mig med att inte vara den sista.