Madonna Louise Ciccone Richie fyller 50 år den 16augusti. Enligt Guinness rekordbok är hon världens mest framgångsrika kvinnliga artist genom tiderna.
Foto: Warner
Betyg: 5 av 6
Första singeln från Madonnas elfte studioalbum, den studsiga Timbaland-produktionen 4 minutes där hon duellerar med Justin Timberlake, var trots sin snärtighet något av en besvikelse. Det kändes lite grann som om Madonna på rutin hade hyrt in en producent med ett samtida sound, men med den invändningen att Timbaland kanske inte längre hör till den vassaste spjutspetsen.
När hela albumet nu har landat och det visar sig att Neptunes-mannen Pharrell Williams är den som ljudmässigt haft störst inflytande känns det tryggare. När Madonna 1984 släppte Like a virgin hade den förmodade oskulden Pharrell säkerligen några mjölktänder kvar och skulle nog ha fått kalla fötter om någon hade upplyst honom om att han 24 år senare skulle axla det ansvar vid mixerbordet som Nile Rodgers och John Jellybean Benitez då hade. Men Pharrel har gjort ett alldeles utmärkt jobb.
Hard candy är ännu ett dansalbum, men det skiljer sig ändå ganska mycket från 2005 års diskohyllning i den kanske aningen för glittriga Confessions on a dancefloor. Främst för att detta känns som ett försök att återerövra den amerikanska marknad som varit föga imponerade av hennes senaste släpp. För produktionsmässigt drar detta definitivt mer åt r’n’b-hållet, men bara precis så mycket att det fortfarande har kvar tydliga drag av den lilla nisch Madonna ramat in med tidigare singlar som Hung up, Ray of light och Music.
Det främsta spåret är det som med största sannolikhet, dumt vore annars, kommer att bli den tredje singeln, nämligen She’s not me. Där är hon i extrem högform och på sex minuter och fyra sekunder fångar hon själva essensen av fenomenet Madonna; disco, sex och pop i precis den där kombinationen som bara hon kan blanda ihop med exakt dosering. Och så innehåller den de där oemotståndligt pockande Chic-gitarrerna som känns som en hyllning till forna tiders Nile Rodgers. Jag skriver tredje singeln för den andra är redan bestämd och ska bli Give it 2 me, en snudd på lika bra summering av hela hennes karriär, fast här i form av forcerad dansfunk med, håll i er nu, lite trance- och ska-influenser. Och återigen är det bara Madonna som kan lyckas få detta att gunga åt rätt håll, eller som hon själv sjunger ”give me a bassline and I’ll shake it”.
Från den negativa sidan måste inflikas att hon har lagt alla ägg i samma gottepåse, vilket är aningen våghalsigt. Det finns knappt något långsammare spår och hon hade nog tjänat på att låta exempelvis gästande Kanye West få producera åtminstone två spår. Men egentligen är det bara petitesser för Hard candy är förmodligen det piggaste man kan vänta sig från en artist som är dubbelt så gammal som de konkurrenter hon fortfarande kommer visa sig vara kapabel att sopa banan med.
