Vi har en tjuv att tacka för hur den här skivan låter, i alla fall delvis. Strax efter att pianisten och sångerskan Anna von Hausswolff släppt debuten Singing from the grave blev hennes mp3-spelare stulen. I en två år gammal intervju i tidningen Bon berättar hon att hon fick hjälp att fylla en ny. Det var i samband med det påtvingade nytillskottet som hon förälskade sig i drone metal, en minimalistisk form av hårdrock som handlar mycket om att spela så långsamt som möjligt.

När von Hausswolff nu släpper sin andra skiva, Ceremony, hörs den nya influensen. Det fyra minuter långa, instrumentala introt till Deathbed är något som Dylan Carlson glatt skulle bygga en Earth-skiva kring. Men tolkningen är aldrig bokstavlig. Den nya ljudbilden låter fullkomligt naturlig – som om det långsamma, tunga bruset alltid legat under musiken. Det har bara inte hörts tidigare. Själv nämner hon sitt band som en viktig anledning till det nya soundet. Kanske det enda sätt von Hausswolff någonsin kommer att likna Bon Jovi på: numera gömmer det sig flera musiker bakom namnet.

Från stammen på ön Vanuatu som knyter lianer runt fötterna och dyker 30 meter mot marken, till Sweet 16-fester och majbrasor. Riter och ceremonier fungerar ofta som fysiska illustrationer av inre händelser. Det låter som om det är just den spänningen som intresserat Anna von Hausswolff på Ceremony.

Titlarna tar upp urgamla saker som gravskrifter och liturgier. Men själva låtarna utgör en fullkomligt modern coming of age-ritual – det är popmusik, helt enkelt. Tidlös och vacker. Lättlyssnad utan att bli simpel. För en gångs skull är jämförelsen med Kate Bush inte en överdrift. Anna von Hausswolff håller på att växa upp till en fulländad gothdrottning, med det mest förföriskt lätta anslag.

Skivans centrala instrument är kyrkorgeln, som von Hausswolff gått privatkurser för att lära sig spela. Under hennes fingrar låter Annedalskyrkans mindre orgel varm och följsam, som om den inte ens fattade vad som hände. Och där precis under ytan på popmusiken och den hisnande vackra sången lurar fortfarande ett bråddjupt intellekt.

Det går inte bli låta bli att känna sig som en valp som glatt sväljer en stor sked söt marmelad och får den nyttiga, men beskare, medicinen på köpet.