Håkan Hellström och Jocke Åhlund som producerat För sent för edelweiss känner varandra sedan gammalt. Broder Daniel och Caesars Palace turnerade tillsammans på 90-talet.
Foto: www.hakanhellstrom.com/
Betyg: 5 av 6
Efter att ha levt med För sent för edelweiss i en vecka lyssnade jag i påskhelgen på Håkan Hellströms andra album, Det är så jag säger det, från 2002. Det lät som en helt annan person, rösten var en målbrottspojkes och produktionen bitvis outhärdligt bombastisk och svårt daterad. Men den uppnådde något av det allra viktigaste i Håkans värld – att till varje pris fånga nuet och presentera det för oss så oförfalskat som det är fysiskt möjligt.
Håkan vet att nuet aldrig kommer att låta likadant igen, känslan kommer kanske tillbaka men då gör den det i en ny och äldre skepnad. Sjunger han inte de här raderna om, säg, vännen han förlorade till alkohol eller hur han älskar sin Natalie nu – genast! – så bryts förtrollningen. Det är en enorm bedrift av vår uppriktigaste och skickligaste popillusionist – snart ett decennium efter genombrottet med euforiska Känn ingen sorg för mig Göteborg – att ständigt utveckla sin ögonblickliga nostalgi mot en egen musikalisk genre.
Senast jag såg Jocke Åhlund – till vardags i Ceasars och Teddybears – på en scen spelade han med sällan skådad intensitet ett knippe kända Elvis Presley-covers på en födelsedagsfest som om han just hade hört och förstått dem för första gången. Som upplevde han dem med ett barns gapande mun framför högtalaren på vardagsrumsgolvet.
Att det är just Åhlund som producerar Hellströms nya album framstår efter det så logiskt. Hans kärleksfulla regi låter Håkan obekymrat vältra sig i sandlådesvengelska – att de båda är familjefäder hjälper nog till – och lyckan över att få spela rockmusik genomsyrar varje fras, varje lånat boogieriff. Ingenting är för pinsamt att säga i en popsång, ingen rad för banal att sjunga. Den punkten är så evigt central i varför jag håller Hellström så mycket närmare hjärtat än någon annan artist med svenskt pass.
Vad som är påhittat, sant eller stulet blir allt mindre intressant. Hellström har iscensatt ett eget universum där hans familj, medmusiker, kompisar från förr och fiktiva flickor i sångtexter bildar nya kapitel i en snårig evighetsroman. Hur mycket Exile on Main Street dess lack än blänker av hade en ballad som Kärlek är ett brev skickat tusen gånger inte varit möjlig att spela in vid något tillfälle tidigare i musikhistorien. För Håkan hade aldrig kunnat sjunga den så fulländat som i just detta nu, detta livsavgörande nu som inte existerade i går.
