Betyg: 4 av 6
Den varsamt nostalgiska ljudbild producenten Andreas Mattson klätt Annika Norlins tolv nya noveller i är till synes enkel och vänlig. Hennes personliga tilltal står i fokus med en sådan självklarhet att man faktiskt knappt bryr sig om huruvida hon framför dem på svenska eller engelska.
Varje sång ger intrycket av att ha en specifik mottagare och Norlin delger oss ord, minnen och förhoppningar så intima och nära att det inte alltid känns som om det egentligen är meningen av vi faktiskt ska höra dem.
Den enda jag kan komma på som fångade sin publik med samma sentimentalt hemlängtande tonträff i nästan varje rad är Kirsty MacColl.
