Vi ses på ett gammaldags konditori nära hennes lägenhet i norra Stockholm. Här finns blåbärspaj och bryggkaffe som hemma i Östersund – i sitt Sommarprogram klagade hon på att ”en vanlig kopp kaffe” i Stockholm betydde en dubbel espresso utspädd med vatten.

Annika Norlin debuterade för tre år sedan med en skiva pigg indiepop­ med kvicka texter på engelska.

Då gick hon under artistnamnet Hello Saferide och vann fanskaror i flera världsdelar.

Sitt stora svenska genombrott fick hon förra året när hon bytte till modersmålet och gav ut den betydligt dystrare Säkert!-skivan.

Plötsligt blev Annika Norlin en önskebästis för mängder av höstmelankoliska svenskar.

– Folk kan till och med bli upprörda när de inser att jag inte är så olycklig. De gillar att ha haft någon att sörja med. När man träffas på krogen och jag förklarar att jag är ganska glad och har en kille svarar de ”nej nej, du är ledsen och ensam”. Det är nog ganska svårt att fatta att jag hittar på, ­eftersom jag sjunger i jagform.

Nya skivan More modern short stories innehåller ordrika berättelser om att förlora oskulden, om att misslyckas som förälder och om längtan efter att få vara barn på nytt.

Trots framgången med Säkert! har hon valt att gå tillbaka till att skriva på engelska.

– Jag har inte hittat ett sätt att skiva avslappnat på svenska. Allt jag skriver på svenska måste vara så otroligt deppigt, annars låter det som en barnvisa.

Texterna ackompanjeras av en behaglig ljudbild signerad ­Andreas Mattsson från Popsicle. Själv beskriver Annika Norlin skivan som ”vänlig”.

– Jag vill alltid göra en antites till det jag gjort förut. Första skivan­ var indiepoppig och glad medan Säkert!-skivan var jättesur. Det kändes så härligt att göra något som var lite vänligt. Den här skivan är nog mest lik min personlighet, lite tillbakalutad.

Hur har den här skivan färgats av att du gjorde Säkert! innan?

– Framförallt i hur jag sjunger. När jag började sjunga på svenska kunde jag inte sjunga med min vanliga röst – jag var tvungen att hitta en annan, mycket ärligare röst. När folk sjunger så lägger man sig till med någon annans röst. På svenska försöker alla män låta som Plura och alla kvinnor som Lisa Ekdahl. Så jag tänkte ”vad fan, jag kanske ska sjunga som jag pratar”.

På skivan märks din country­kärlek tydligt. Vad beror den på?

–Jag gillar tydliga historier, och då är country grejen. Och country är otroligt tillåtande när det gäller att visa upp sina egna dåliga sidor. Man tar alla fläckar och bara fläker upp dem. Man bara berättar allt jävligt man har varit med om – för mig är det den ideala musikstilen.

Hur hoppas du att den som ­lyssnar på skivan ska reagera?

–Jag hoppas att man ska börja grina – det är alltid min bästa grej. Och sedan hoppas jag att man ska börja flina lite i grinet och tänka ”så är det”.