Betyg: 2 av 6

Ett rörande 40 år försenat kärleksbrev till Gram Parsons i The Road och det Ron Sexsmith-skrivna titelspåret är så vackra. Avskedsorden till vännen Kate McGarrigle i Darlin’ Kate likaså.

Men Emmylou Harris stiligt grånade vibrato har slagits in i en oförlåtlig 90-talsproduktion av producenten Jay Joyce. Omotiverat försöker han återskapa den sedan länge så föråldrade ljudbild Daniel Lanois klädde hennes sånger i på Wrecking ball för snart två decennier sedan.

Musiken vill högst olämpligt stegra upp i en U2:sk stadiumrock när allt den borde göra är att osynligt och viskande bara accentuera varje nyans i Emmylous röst och sorgfyllda lyrik.

Nu blir jag istället ilsken och bara Pieces of the sky och Elite hotel kan lugna ner mig.