Betyg: 5 av 6

Emil Svanängen har, efter sex album under namnet Loney Dear, växt upp till något av en småländsk Bon Iver eller Mark Kozelek. På Hall music förmedlar han samma – nästan plågsamma – insyn i ett pågående och ytterst privat sorgearbete samt en självkänsla som verkar vägra återfinna sig. Men han kompenserar sina inspirationskällor med ett väldigt eget uttryck. Det blir aldrig mer uppenbart än när Svanängens psalmer ramas in av en kyrkorgel för att i nästa minut en symfoniorkester brister ut i vad som bara kan kallas mastodontfilmmusik. Eller när hans övergivna stämma bäddas in i en ljudbild som egentligen hör hemma på valfritt sent 80-talsalbum med, säg, Clannad eller Enya och i What have I become med stormsteg närmar sig Limahls Neverending Story.