Det finns alltid något Beatles-jubileum att fira. Eller åtminstone något Beatles-relaterat värt att uppmärksamma. Som nu på lördag då John Lennon skulle fyllt 70 år. Eller 8 december, då det är exakt 30 år sedan Mark Chapman sköt Lennon till döds utanför bostaden i New York. Fast det är knappast något att fira, bara att sörja.
Men nu är det alltså John Lennons födelse 9 oktober 1940 i Liverpool som fått skivbolaget EMI att återutge åtta soloalbum med tvättat ljud och ursprungliga men förminskade lp-omslag, kompletterade med nya matiga cd-häften.
Det är ett bra initiativ men ännu bättre vore förstås om man även inkluderat de tre första mycket experimentellt inriktade album som Lennon gjorde tillsammans med livskamraten Yoko Ono 1968 och 1969. Konsertupptagningen Live peace in Toronto 1969 borde också fått vara med.
Förutom de åtta originalalbumen släpps också en samling och två boxar. En med fyra cd sammanställda efter teman och en deluxe-utgåva med originalalbumen kompletterat med outgivet material och diverse annat godis för Lennon-samlaren. Naturligtvis finns det också en specialsajt på nätet att besöka.
Då det gått ett tag sedan det sist utgivna albumet, Milk and honey kom 1984, kan man undra hur Lennons musik står sig idag. Jodå, ganska bra faktiskt. Få låtar överträffar Beatles-tiden - och frågan är om inte Lennons roll som rebellisk rockikon är viktigare än albumen i sig - men påfallande mycket fungerar utmärkt än idag. Det första albumet, Plastic Ono band från 1970, är fortfarande en utlämnande och gripande rockklassiker, född ur ett primalskrik.
Dubbelalbumet Sometime in New York City är så politiskt radikalt och experimentellt att det kunnat vara en svensk proggskiva. Walls and bridges har snygga spår som Going down on love och #9 dream och omslaget pryds av jättefina teckningar gjord av den unge John Lennon. Coveralbumet Rock'n'roll är fortfarande bara en charmig parantes, Imagine har några bra låtar - särskilt den söta Oh my love - men Mind games är svag från början till slut.
De två sista albumen är lika mycket Yoko Onos som John Lennons. Double fantasy har komletterats med en djärv ”stripped down”-mix som lyfter fram det vokala på ett spännande sätt och får de välbekanta låtarna att kännas nya. Milk and honey, utgivet efter Lennons död, är kanske inte ett lika fint album som Double fantasy men innehåller en av Lennons mest rörande sånger, Grow old with me. Den är så sorglig att man måste fälla en tår.
Dan Backman är musikredaktör och recensent på SvD.
