Betyg: 6 av 6
Det här händer inte ofta. Man kan – för att inte gå alltför långt tillbaka – hävda att The Strokes gjorde det, Håkan Hellström och Daft Punk likaså; det där debutalbumet som sammanfattar allt vi verkligen behöver och pekar ut en ny riktning för popmusikens nästa decennium.
Men den svartklädda skotska kvartetten Glasvegas är något lite mer än det.
På den bredaste skotska dialekt sjunger 28-årige Jim Allan om ett söndertrasat Storbritannien i svårartad lågkonjunktur, det lavinartade gatuvåldet och skilsmässorna – de starkaste socialrealistiska texter den här sidan av The Jams Down in the tube station at midnight och Phil Ochs. Glasvegas beskriver socialarbetaren Geraldine som vår tids viktigaste ängel.
Glasvegas är, precis som en ung Bruce Springsteen eller The Jesus & Mary Chains första singlar, beviset för hur attack är bästa försvar för ett blygt och lättkrossat hjärta.
Varje refräng är ett romantiskt panoramafönster mot hela rockhistorien, varje refräng skräddarsydd för fuktskadat brittiska fotbollsläktare – men det är musikens kontrast mot den empatiska lyrikens blodiga allvar där Allan knyter nävarna kring både Bibeln och kommunistiska manifestet som gör dem så unika, så fullkomligt oemotståndliga.
