Det är en rätt mysig idé att göra som Europe och Takida och kuska runt på tältturné som en annan cirkus och slå upp softrockkonserter lite här och var i landet. Lite illa är det dock att man vid det här laget, efter sommarens otaliga festivaler, är duktigt trött på att stå och huttra i skymningen med inte mycket annat att göra än att vänta på nästa band. Här vid Sjöhistoriska kan den som vill införskaffa sig en folköl – för 50 kronor.
Glest med människor är det också, trots att Europe slagit sina påsar ihop med det otroligt populära fenomenet Takida. Att de förstnämnda är osäkra på sin egen dragningskraft måste vara enda anledningen till det här samarbetet, men frågan är om inte Takidas töntstämpel snarare avskräckt Europes hårdrocksfans från att komma.
Jämbördiga är de i alla fall inte, oavsett storlek på fanskaran. Takida, Sveriges Nickelback, är lika outhärdligt poänglösa live som på skiva, och stundtals så taffligt amatörmässiga musikaliskt att det luktar fritidsgård.
Kritiken är som att sparka in en öppen dörr, kanske någon tycker. Jo, men stäng dörren då. Eller stå i öppningen och visa lite kött och blod. Det här är musik som är totalt befriad från allt det som är rockens ryggrad – nerv, sex, fara, motstånd – och därför bör undvikas till varje pris.
Kanske fick banden ett opålitligt elaggregat på köpet med tältet, för denna kväll får Europe turnéns andra strömavbrott – mitt under öppningslåten Last look at Eden. Pausen som följer blir en olycklig inledning på en annars pålitligt stadig konsert: proffsigt, tajt som attan och med ett antal oemotståndliga låtar.
Några fler örhängen hade dock kunnat petas in – här saknas Seven doors hotel, samt Cherokee och Girl from Lebanon. Men precis när helheten börjar kännas som en tradig rutinkonsert helt utan överraskningar (Joey Tempest säger det själv: de har turnerat med senaste albumet i nästan två år nu) så kommer Black Country Communions gitarristunder Joe Bonamassa upp och jammar på Doghouse – en helt ny låt med traditionell bluesrockstomme. Duellen mellan honom och John Norum är förlösande spontan och blir kvällens största behållning.
