Betyg: 4 av 6

När magasinet Rolling Stone i höstas utlyste en omröstning om rockerans främsta röst någonsin var det Aretha Franklin som plockade hem segern, före namn och män som Ray Charles, Elvis Presley, Sam Cooke, John Lennon, Stevie Wonder och Bob Dylan. 66-åriga Franklins stämma sägs nu vara på väg att bli än bättre då hon slutat röka, även om en dylik handling för många skulle kunna plocka bort en del av röstens personlighet. Trots sin långa karriär, med skivkontrakt från femtiotalets mitt, har hon dock aldrig tidigare spelat in ett helt julalbum.

Inte helt oväntat har hon valt att fokusera på de mer andliga och själfulla sidorna av julfirandet, gospeln är ständigt närvarande och sköljer ibland över soulen. En titel och ett upplägg som på The lord will make away skulle lika gärna kunna vara hämtad från hennes One lord, one faith, one baptism som kom 1987. I svensk stuga låter detta mer som något som utspelade sig på den tiden då julen ännu firades till minne av Jesus födelse, snarare än familjemys och julsnaps. Men här finns också klassiker, såväl moderna som antika. Silent night och Ave Maria möter David Fosters My grown-up Christmas list och Aretha sjunger förstås andan ur båda sidorna.

Ortodoxa soulfans har även några fina omtolkningar att se fram emot. Titelspåret This Christmas är signerat av ingen mindre än Donny Hathaway och framförs i en ganska uppsluppen duett tillsammans med sonen Edward Franklin. Albumets kanske starkaste, snabbaste och mest funkiga spår är Christmas ain’t Christmas (without the one you love), skriven av Philadelphias finaste Kenny Gamble och Leon Huff. Under dessa stunder briljerar hon verkligen och det är lite synd att hon inte förlitat sig lite mer på dessa soulens hantverkare.

Albumet avslutas sedan med den spexiga julhistorien Twas the night before Christmas berättad av en Aretha som är förvånansvärt okristligt grov i munnen. En lite märklig avslutning på ett annars ganska allvarsamt och stämningsfyllt album som snarare lyfts av Arethas stämma än låtval.