Betyg: 6 av 6

Från tre håll kastar sig saxofonisten Mats Gustafsson in i den musikaliska hetluften. Tre skivor som utmanar och intellektuellt stimulerar snarare än underhåller. I detta skiljer sig dock inte dessa skivor från andra i Gustafssons massiva utgivning i eget namn, med gruppen Thing, med Peter Brötzmann eller i otal andra projekt. Däremot fortsätter han att spännande utveckla delvis nya områden med sin improviserade musik.

Med gruppen Fire! – med Johan Berthling på elbas och Wildbirds & Peacedrums Andreas Werliin på trummor – forcerar Gustafsson fram malande psykedelika på sitt andra album. Närmandet till den fria rocken blir än tydligare när den tidigare Sonic Youth-medlemmen Jim O’Rourke sluter upp med ekoladdad och rundgångsbenägen elgitarr på denna inspelning från Tokyo förra året. Det är stundtals lysande. Ett utdraget hypnotiskt flöde med pumpande bas och trummor där O’Rourke och Gustafsson flyter med snarare än stretar emot. Visst gör sig den här musiken bäst live, men det fungerar bra också på skiva, även om det är trevande i början.

Efter några musikaliska sabbatsår tycks Jim O’Rourke vara på väg tillbaka. Med Mats Gustafsson och den japanske mästaren i oväsen Masami Akita, aka Merzbow, har han klivit ner i den fuktiga underjorden på One Bird Two Bird. Elektronik, gitarr och en mycket sträv saxofon skakar om lyssnaren med en musik som ihärdigt kämpar mot demonerna. Det är ljudskapande på hög nivå.

Kärleken som drivkraft är betydligt tydligare på Swedish azz nya album Azz appeal (med vink till Sax appeal med The swedish modern jazz group från 1960). Fantastiska svenska jazzlåtar av Jan Johansson, Lars Gullin, Lasse Werner med flera lyfts fram och omarbetas. Per-Åke Holmlander står under flera låtar på fast mark med sin tuba. Runt honom surrar Kjell Nordesons vibrafon, Erik Carlssons trummor, Dieb13:s skivspelare och elektronik samt Gustafssons saxar och live-elektronik. Friktionsfritt rör de sig mellan melodier och kaos, vackert och fult, solon och ensemblespel. En stenhård och spräcklig version av Karl-Bertil Jonsson 14 år passerar. Men som bäst blir det i en galen version av Visa från Utanmyra där Erik Carlsson är formidabel bakom trummorna. Mitt i allt detta Mats Gustafsson som växlar mellan lyriskt melodiskt spel, flippad frijazz och hans karaktäristiska primalskrik. Mycket stimulerande.