Betyg: 5 av 6

Den kungliga operan i Köpenhamn har en utvecklad känsla för hur man utnyttjar moderna medier. Där är det numera regel att teatern producerar dvd-inspelningar av de intressantaste uppsättningarna. En sådan utgåva gjordes till exempel av operachefen Kasper Bech Holtens påkostade produktion av Nibelungens ring häromåret.

Nu kommer Kasper Holten (som sedan dess har slopat mellannamnet) med nästa Wagneropera: Tannhäuser, som hade premiär förra vintern. Dirigent är denna gång den gedigne österrikaren Friedemann Layer, som leder ett inspirerat Det Kongelige kapel. De flesta sångarna är som vanligt ensemblens egna, med Tommi Hakala som gäst i Wolframs roll.

Som många andra operaregissörer är Holten starkt påverkad av filmens värld och framträder här med drag av en operakonstens Ingmar Bergman. I hans läsning påminner Tannhäuser om ett familjedrama. Men hos honom slits inte Tannhäuser mellan erotisk lust och hövisk kärlek; konflikten står mellan det konstnärliga skapandets frihet och det borgerliga samhällets konventioner. Tannhäuser är en konstnär som skapar sin egen värld, klädd i Wagnerbasker av sammet.

Redan under förspelet etableras en borgerlig kvällsidyll; det är läggdags hemma hos herr och fru Tannhäuser. Men familjeidyllen går snart över i en vild backanal, och dansande sliter tjänstefolket av sig förkläden och hårnålar, allt medan Tannhäuser i extatiskt skaparrus börjar anteckna på allt och alla. Stig Fogh Andersen gör honom glansfullt ljus och ivrig.

Susanne Resmark är magnifik som Venus, klädd precis som Tannhäuser själv fast med kopparfärgat långt hår: en Tannhäusers frestande musa. Den som bär erotiskt lockande kläder är Elisabeth i röd klänning med putande turnyr. Tina Kiberg, som även gjort rollen i Bayreuth, är återhållet intensiv men bortvänd. Sin hälsningssång får hon rikta till tomma rader med övertäckta stolar.

Sångarstriden i Wartburg är en salongsmottagning, där de eleganta gästerna undfägnas med konsert och Tannhäuser får ett utbrott till Elisabeths förfäran. Istället för att resa till Rom på botgörarfärd gömmer han sig bakom en dörr under febrilt skrivande – kanske är allt bara diktarens dröm? Det är många närbilder på Tannhäuser med ansiktet förvridet i skaparplågor. Men det blir resultat: den grönskande staven är Tannhäusers färdiga verk.