Med album som Venice och Endless summer i bagaget är österrikaren Christian Fennesz något av ett omslagsnamn för den instrumentella electronican. Lika influerad av Brian Enos ambienta musik som av My Bloody Valentines distade ljudväggar har hans gitarrbaserade electronica stått som förebild för en mängd laptopmusiker som blandar melodier med noise.

På det nya albumet Black sea har dock poppen till viss del fått ge vika för mer experimentella sidor.

– Ja, kanske är det så. Men det var inget jag hade föresatt mig. Det bara blev så. Och jag tycker att det fortfarande finns spår eller minnen av sånger på låtarna. När jag i slutmixen insåg att det nästan skulle kunna fungera som en enda lång låt, gillade jag tanken på något vis. Jag har aldrig gjort låtar som är tio minuter långa så detta var något nytt för mig, säger han.

Varför kallar du albumet för Black sea?

– Bra fråga, jag vet inte riktigt. På mina album brukar det finnas något av ett dolt koncept, men denna gång är jag osäker. Men jag tycker att namnet beskriver atmosfären i låtarna ganska bra, så det är därför jag använder det. Om jag kunde tala i färger skulle jag säga att detta album är svartblågrått, medan Venice kanske var mer grönbrunt. Endless summer var definitivt röttorange, gult. Jag gillar att jämföra musik med färger, på något sätt brukar det fungera, säger han.

Christian Fennesz har inte varit sysslolös sedan förra skivan. Sido­projekten har varit många. Förra året spelade han exempelvis mycket live med den tidigare Faith no more-sångaren Mike Patton. Han har också samarbetat med Ryuchi Sakamoto, David Sylvian och deltagit i ett antal mer experimentella projekt.

Men inför detta soloalbum har även pressen varit hårdare och Christian Fennesz har känt hur förväntningarna ökat ju längre tiden har gått.

– Det tar alltid tid för mig att göra ett soloalbum. Den här gången hade jag så många sidoprojekt att jag inte riktigt kände att jag hade något att säga som räcker för ett nytt soloalbum. Så jag testade en massa saker, experimenterade, komponerade, men kastade det mesta. Det var inte förrän under de sista två till tre månaderna jag faktiskt arbetade fram skivan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känt ett tryck på att skapa något nytt, säger han.

Vanligtvis börjar han med en normal gitarrinspelning. Sedan börjar arbetet med att förvränga ljudet och ta det till nya platser.

– Jag har experimenterat mycket med rum, mikrofoner och akustiska instrument, men också blandat akustiska gitarrinspelningarna med artificiella instrument som jag har skapat med hjälp av en teknik som kallas fysisk modellering. Med den kan man omarbeta ljudens akustiska egenskaper, exempelvis blanda ljuden av stränginstrument och flöjt. Att Black sea låter något annorlunda, i alla fall ibland, tror jag beror på försöken att kombinera dessa olika sätt att skapa ljud, säger han.

– För mig var det ett helt nytt sätt att arbeta. I övrigt var det som det brukar, mycket gitarrer och gitarrer som förändrats till något annat.