Den som letar efter något nytt och spännandde hittar inget hos Depeche Mode, skriver Stefan Thungren. För den som ändå är intresserad följs albumet av turnén Tour of the universe som når Arvikafestivalen den 3 juli.
Foto: ANTON CORBIJN
Betyg: 3 av 6
Det har gått 28 år sedan den dåvarande kvartetten från Basildon debuterade med Speak and spell och avståndet till 1981 är nu så pass långt att Depeche Mode anno 2009 kan förväntas vara lika spännande som Rolling Stones var 1990. Den unga och lekfulla synt-fräschör som de en gång i tiden utstrålade är sedan många år tillbaka utbytt mot en allvarligt pompös syntrock som borde ha tvingat fram ett begrepp som stadium-goth.
”I’m leaving bitterness behind, this time I’m cleaning out my mind”, sjunger visserligen Dave Gahan på den ganska lättsmälta Peace, men den melodramatiska känsla som infann sig redan på Black celebration, och som goter älskar över allt annat, finns där ändå. Den tid då de 1982 spelade på Ritz i Stockholm och någon bitter kvällstidningsrecensent beskrev dem som fyra fjollor från England som låter som undulater i en plåtburk, är förbi och passerad. Tyvärr måste sägas, för Depeche Mode är långt mer relevanta när de är lekfulla snarare än allvarliga, även om deras mest hängivna fans förmodligen är av en helt annan åsikt.
På deras tolfte studioalbum har de använt sig av analoga syntar och antika synteffekter för att skapa en känsla av rymdresa, främst uttryckt på den instrumentala Spacewalker. Resultatet blir en aningen märklig kombo där de försöker förnya sig själva med lätta r&b-influenser på singeln Wrong, samtidigt som de på spår som tidigare nämnda Peace låter som Jean Michel Jarre med fet kajal runt ögonen.
Sedan finns förstås de ständiga försöken att återupprepa Personal Jesus, denna gång på spår som bland andra Miles away/The truth is, vilket faktiskt resulterar i något gott.
Och så har vi det aningen märkliga omslaget som ser ut som något New Order skulle ha refuserat 1983. Kanske är det för att vintagekänslan ska infinna sig?
Fördelen med att de låter lite mer retro än tidigare är att de förvaltar sin udda nisch där new romantic möter sadomasochism och där mörk industrigoth i nästa sekund kan bryta ut i en sockrig refräng. På avslutande Corrupt låter de som ett U2 som förirrat sig in på en belgisk new beat-klubb, och den känslan måste de vara ganska ensamma om att ge.
Nackdelarna med att de ska låta mer analogt kosmiska är att det är just i den elektroniska världen som risken är som störst att låta hopplöst distanserad av yngre kollegor. Pressutskicket annonserar en technogospel, men borde kanske snarare tala om en tidsmaskin tillbaka till det 80-tal som uppfann Depeche Mode. Den som söker något nytt och spännande får helt enkelt leta någon annanstans.
