Betyg: 4 av 6
In Flames grundare – gitarristen och låtskrivaren Jesper Strömblad – är ute ur bilden, och tydligt är att det inflytelserika bandet stått inför en utmaning som heter duga. När den mest långvarige medlemmen, den största stöttepelaren, rycks bort – då är det bara att kasta sig huvudstupa in i det okända.
Sounds of a playground fading – In flames tionde album – börjar med titelspåret. Ett Metallica-liknande plockintro mynnar ut i en för bandet typisk dänga med väl tilltagen refräng. I Deliver us låter sångaren Anders Fridén som Pains huvudman Peter Tägtgren, och syntharna får en framträdande roll. All for me är en dramatisk historia, med mycket av allt på en och samma gång. Vidare följer tempotriggade The Puzzle och de hopplöst anonyma mellanlåtarna Fear is the weakness och Where the dead ships dwell.
Det är inte förrän den lätt trippade The Attic anländer som det känns som att In Flames ordentligt tar ut svängarna och drar upp riktlinjerna för sina egna förutsättningar. Här har Fridén plötsligt förvandlats till Trent Reznor och gitarrerna är luftiga och smakfulla. Darker times lär gå hem bra, trots att huvudriffet känns snudd på en pastisch på den melodiska death metal-genre som In Flames själva skapat. Ropes har bra komponenter – som de lekande gitarrerna – men helheten sitter inte riktigt ihop. I Enter tragedy dras tempot upp igen och följs av ännu ett experiment: korta Jester’s door plockar upp den elektroniska tråden och Fridén står nära och pratar i örat på lyssnaren. A new dawn blir skivans sista låt med det typiska In Flames-signumet, för sedan avslutas allt med poppiga Liberation – en låt med en smörig MTV-refräng som känns ljusår ifrån bandets rötter.
Vad som är slående med Sounds of a playground fading är dels hur varierad Anders Fridén är med sin sång. Det kan uppfattas som brett, det kan uppfattas som förvirrat – men här måste ändå frontmannens mod och uppenbart hårda jobb premieras.
De där riktigt klistrande refrängerna finns inte heller på albumet, och då främst i bemärkelse av sångmelodi. Ofta sitter ackorden precis där de ska, men utan en tydlig vokalmelodi som ledstjärna. Men Sounds of a playground fading har stake, och så här långt in i karriären – och vid ett så pass känsligt skede – räcker det ganska långt. Jag kommer inte bli förvånad om skivan i backspegeln visat sig spela en gigantisk roll.
