Betyg: 3 av 6

Det var då. Popmusiken är äldre i dag, de som verkligen lyssnar och följer den likaså. Sent i går kväll läste jag en sorglig men vacker novell av den amerikanska författaren James Salter där ett före detta älskande par talar om vad de ville ha av livet. Den ena såg lyckan i vetskapen om att få behålla samma sak. Den andra ville bara leva i förväntan om att något extatiskt alltid väntar runt nästa hörn. Ung popmusik handlar oftast om denna tro, vuxen popmusik om att det största är att hitta tillbaka hem. Inte nödvändigtvis till ”samma sak”, men alltid till något som minner om ett hem.

Dahlgrens skivor har sakta utvecklats till just en sådan slutstation, där det råder ett rofullt status quo. Få svenska artister har tonsatt detta med en sådan konsekvens och känslig intelligens som Eva Dahlgren gjort på sina senare skivor. Och i När jag såg dig sjunger hon nu på sitt tolfte album insiktsfullt om hur livet och tiden ibland kan stå alldeles still ”utan önskan eller vilja”. Och det är svårt att inte beröras av det. Det stillastående, den vardagligt enkla smålyckan, kan ju vara det kanske allra svåraste att förmedla.

Men – om vi för ett ögonblick inte talar enbart om lyriken – är det också precis vad Petroleum och tång gör. Dahlgrens sånger står kvar i ett luftkonditionerat tidigt 90-tal utan just vare sig önskan eller vilja att röra sig framåt eller bakåt. Alla ambitioner finns i orden. De ska höras och fraseringarna nå fram, musiken blir blott ett bakgrundssus från förr. Men till skillnad från de varsamt nostalgiskt tintade texterna om en uppväxt i skuggan av Gotlandsfärjan i Nynäshamn är musiken fast i ett betydligt mer ofrivilligt då, som likt en frisyr från länge sedan blivit en del av ens person och man inte längre har en tanke på att göra något åt den.