Betyg: 5 av 6

Engelsmannen Havergal Brians gigantiska The Gothic symphony (1919-27) är ett värdigt motstycke till de sengotiska katedraler som den inspirerades av. 1 timme och 46 minuter tog framförandet i somras i Royal Albert Hall, här inspelat på en dubbel-cd. Även antalet medverkande var rekordstort med två sammanslagna symfoniorkestrar, fyra blandade körer, sammansatta av nio olika körsällskap, fyra vokalsolister samt en organist.

Liksom sin danske symfonikerkollega Rued Langgaard var Brian (1876-1972) en outsider, vars symfonier i senromantisk stil (32 stycken, av vilka de 21 sista komponerades efter 80 års ålder!) länge betraktades som helt passé och aldrig framfördes. Först vid 78 års ålder fick han höra en av dem, nr 8, i en radiosändning.

William Brian tog namnet Havergal efter en viktoriansk hymnsamlare, W H Havergal. I stort sett självlärd kom han som ung kyrkomusiker i kontakt med Bachs musik. Vid de stora körfestivalerna i Midlands, med brassensembler och Halléorkestern under Hans Richter, lärde han känna verk av Händel, Beethoven, Berlioz, Richard Strauss och Elgar.

Brian slaktade nästan omgående sin första symfoni (1908), men numrerade först 1966 om nr 2, den Gotiska, till nr 1.

Symfonin är i två delar, vardera med tre satser. I första delen, som refererar till Goethes Faust del 1, sker en sorts symfonisk utläggning av senmedeltiden som en period av expanderande mänskligt vetande. Del två, verkets kärna, är en tonsättning av tacksägelsehymnen Te Deum, som Brian kan ha hört i Händels och Berlioz versioner.

Musiken i del 1 anknyter svagt till Mahler, medan ett Brucknerliknande avsnitt dyker upp mellan marscher och fanfarer i del 2. Soloviolinavsnitt är typiska för Brian, som utnyttjar stildrag från gregoriansk sång till modernistiskt råa mässingsutbrott. Orkestreringen med minst 32 träblåsare, därav flera ovanliga, samt minst 24 mässingsblåsare och 17 slagverkare, slår ut allt vad Mahler och Schönberg använde sig av.

750 medverkande var Brians minimikrav, här är det drygt 800, och framförandet är magnifikt. Inledningsvis ges intrycket av en mäktig katedral mitt bland den medeltida stadens små hus. Eller varför inte i modern tid, en monstruös skyskrapa som kastar sin mörka slagskugga över Gotham City? The Gothic symphony, som avslutar en tradition med körsymfonier inledd med Beethovens nia, fängslar i detta utförande under Martyn Brabbins som disciplinerat håller ihop massan av musiker och sångare.

Skivrecensioner vecka 8