Betyg: 1 av 6

När Metallica släppte Death magnetic för två år sedan så kom de åter upp till ytan efter att mer eller mindre haft lungorna fulla med vatten sedan 1996. De skulle ha tagit den nypan med luft och bara kört på, greppat det kreativa järnet med båda händer och smitt något stenhårt.

Alternativt kunde de ha lagt ned – stolta över fem fantastiska album i katalogen, och lättade över att det nionde och sista inte var något att skämmas över.

Istället väljer Metallica att slå sig samman med Lou Reed och gör en fullständigt obegriplig insats som kompband till ett lika obegripligt, 87 minuter långt spoken word. Det kallas för masochism.

Lulu är det musikaliska förkroppsligandet av vad som händer när enorma rockstjärnor blir uttråkade och förlorar kontakt med sin kreativitet. Smaka på det här ljudmässiga landskapet: Reed grymtar ofrivilligt roliga fraser ur ett kvinnligt perspektiv, totalt tonlöst hela albumet igenom, slappt ackompanjerat av slarviga riff, döda trummor och osammanhängande ljud.

”If I wiggle my ass like a dark prostitute, would you think less of me?” funderar Reed. ”I am the table” förkunnar James Hetfield. Och då är pretentionerna ändå det minsta problemet.

Lou Reed och Metallica är en mycket förvirrad kombination med noll gnista dem emellan och i musiken. Det här är inget experiment, det är en tålamodstestare.