Äggkartongerna på väggen, gitarrfodralen, de urdruckna ölburkarna i hörnen. Inredningen i källarrummet signalerar rockbandsreplokal. Men från de fyra musiker som trängs här hörs melankoliska ackord, återhållsamt komp och en känslosam jazzröst. När Nina Ramsby lämnar mikrofonen följs hennes klarinett och Ludvig Berghes flygel åt i en vemodig melodi.

Minuten senare är lugnet borta. Daniel Fredriksson gör vilda utfall mot trummorna. ”Om du säger nej till mig, då lämnar jag dig” kvider Nina Ramsby och vaggar fram och tillbaka i snabba stötar. Lars Ekmans fingrar klättrar, till synes planlöst, över kontrabassträngarna.

Så förbyts kaoset i komplett tystnad. En sekund går innan ett slag på virveltrumman sätter igång musiken igen.

– Det traditionella jazzsättet är att en sångerska har ett kompband som anses vara bra musiker, men som inte är någon gemensam organism direkt. Det här är däremot vårt band, inte mitt, säger Nina Ramsby över en kaffe dagen innan.

– Vi slipper den traditionella tanken att ”nu ska det här stå i centrum”. Det blir en helt annan hierarki, fyller Ludvig Berghe i.

De uppträder två gånger tillsammans under Stockholms jazzfestival, som med årets upplaga firar 25 år. Vad som en gång var ett renodlat jazz- och bluesevenemang har efterhand utvecklats till att innefatta även annan musik. Numera har den krassa ekonomin fått festivalledningen att boka in påtagligt icke-jazziga akter som Marit Bergman och The Soundtrack of Our Lives.

Genreöverskridarna Ludvig Berghe, som har samarbetat med vitt skilda artister som Rigmor Gustafsson och Daniel Boyacioglu, och Nina Ramsby, som framför allt ifrån drum ’n’ bass till visor, är onekligen en passande bokning. Trots det verkar deras samarbete vid en första anblick ganska oväntat.

Hon är gör-det-själv-artisten som slog igenom med det skräniga indiebandet Salt. Han är pianist med en egen trio, ett respekterat namn inom svensk jazz. Medan hon på egen hand har lärt sig spela såväl saxofon och trumpet som cello och trummor har han läst på musikhögskola, men rör aldrig något annat instrument än piano.

– Nina tänker i klanger och frekvenser, jag tänker i energier och flöden. Men det handlar om ett mänskligt möte. Vi är båda typen som genomför något om vi känner för det, säger han.

De träffades för första gången förra sommaren. Efter att ha hört Jazzen, en skiva som Nina Ramsby gjort tillsammans med Martin Hederos, bjöd Ludvig Berghe in henne som gäst till en av sin trios spelningar på Gröna Lund. Hon i sin tur var redan ett fan, och passade på att författa text till en av trions låtar.

– Här kommer en människa som jag aldrig träffat och har skrivit texter till min musik. Spelningen blev väldigt annorlunda mot mycket annat vi har gjort, berättar Ludvig Berghe.

Där han sitter på Café Rivals uteservering utstrålar han verkligen jazz, bredaxlad med bakåtkammat hår och grå kavaj med ett paket cigariller i fickan. På stolen bredvid slår sig Nina Ramsby ner i uppvikta jeans, svart slips och rakat huvud. Ändå är beröringspunkterna mellan dem lika tydliga som skillnaderna.

Födda 1972 växte de upp i olika förorter. Båda två tog pianolektioner som barn men tröttnade i tidiga tonåren, för att några år senare plocka upp musiken i en friare form. I dag hyllas de av kritikerkåren och har samarbetat med en lång rad kända musiker.

Numera är de också en permanent konstellation – Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio. I oktober kommer debutalbumet Du har blivit stor nu (en kamp!) där alla låtar arbetats fram genom samma metod: Nina Ramsby utgår från någon av trions färdiga låtar, lägger in den i sin dator, klipper upp den, omorganiserar delarna och lägger sång ovanpå. Sedan spelar gruppen in låten igen, fast live.

Texterna behandlar ämnen som rädsla, nyfikenhet och relationen mellan tid och rum. Nina Ramsby fortsätter att vända uppochner på den stereotypa bilden av jazzlyrik, något hon inledde på skivan Jazzen där temat var utsattheten som ung och homo.

– Det fanns inte någon jazzplatta med texter om homoidentitet, men fan vad det behövdes. Jag blir provocerad av texter om att ”sipp on some coffee and cigarettes”, säger hon.

– Ja, det var ju banalt redan för 80 år sedan, säger Ludvig och ler.

De båda samarbetspartnerna avbryter ständigt varandra. De fyller i meningar, berömmer varandra, utväxlar uppskattande och beundrande blickar. Men när jag frågar om de drivs av att utmana en konservativ jazzvärld säger de bestämt och unisont nej.

–Det finns en tanke, särskilt inom utbildningarna, om att jazzen är ett hantverk. Musiker blir som träslöjdslärare som kan göra en smörkniv med förbundna ögon, istället för att känna efter vad de vill berätta. Men jag tycker inte om att göra musik i protest. Man ska inte behöva ett programblad för att förstå, säger Ludvig Berghe och suffleras av Nina Ramsby:

– Det blir tråkigt och energilöst. Jag tror aldrig att nyskapande musik har gjorts på det sättet.