Betyg: 5 av 6

Aldrig har så många lite för tajta Fred Perry-tröjor samlats på en och samma plats.

Det är lätt att glömma det i dag men Blur splittrades egentligen aldrig, de disintegrerade bara. I samma ögonblick som gitarristen Graham Coxon ombads att lämna gruppen innan 2003 års Think tank rann återstoden av Blur bara ut i sanden.

Albarn engagerade sig i Gorillaz och sin skivetikett Honest Jons, Alex James lärde sig att ysta sin egen ost och trummisen Dave Rowntree blev Labour-politiker.

I vintras försonades Albarn och Coxon - efter att inte ha talat med varandra på sju år - och efter tre oannonserade spelningar för familj och vänner samt förra helgens Glastonbury-konsert kom de hem till London för två kvällar inför, sammanlagt, 120.000 personer i Hyde Park.

I den 29-gradiga värmen som ackompanjeras av en lätt sandig bris och en vacker orange solnedgång rakt ovanför parken ramas scenen in av en detaljerad London-karta på ena sidan och en av Storbritannien på den andra.

Och från allra första stund står det klar hur Blur är synonyma med ett England som med ögonblicklig verkan alltid införlivar sina popsånger i historien; hur de genast integreras i vardagen och sträcker sig över både klass- och generationsgränser.

Bruce Springsteen spelade på samma plats för bara några dagar sedan, men hans lyrik om Det Förlovade Landet och nedrullade bilfönster har aldrig fått samma resonans här.

Blurs refränger som utspelar sig på Tesco, NHS, i kroniskt regn, bland usla värmepannor, framför Eastenders, på puben och under fuktskadade heltäckningsmattor säger betydligt mer just här.

Det vilar också något ödmjukt över den här återkomsten. Oundvikliga stadiumanpassade gester – en gigantisk gospelkör i Tender, blåssektion i Country House och Quadrophenias Phil Daniels i Parklife – samsas med en avslappnad lågmäldhet där Albarn lyckas småprata med 50.000 människor som satt vi alla kring ett bord på hans lokala pub. Damon pekar på solen som just försvinner bakom Hyde Parks horisont borta i väst och berättar hur han en gång i tiden bodde på Kensington Church Street.

Blur spelar inga nya sånger. De vet fortfarande inte om det ens någonsin blir några sådana. Ändå känns det här som en så nödvändig och förvånansvärt nostalgibefriad kväll.

När en tårögd Damon tillsammans med hela Hyde Park sjunger den avslutande episka The universal framstår det som en retroaktiv seger där Blur officiellt återerövrar hela det förra decenniet från sina sedan länge förtvinade ärkefiender från Manchester.