Betyg: 5 av 6

Det är nu exakt ett år sedan jag såg sångaren och kompositören Kiwanuka från Muswell Hill på scen första gången.

När han endast ackompanjerad av sin akustiska gitarr och en tvärflöjt sjöng I’m getting ready, en gospelballad om att omfamna sin gudstro, lade en medelålders svart kvinna jag inte känner sin arm om mig, sedan den andra armen och så började hon hulkande gråta mot min axel.

Kiwanukas debutalbum förklarar utmärkt varför. Home again utspelar sig i ett musikaliskt och poetiskt landskap där tro och tröst är fundamentet. Det är sällan uttalat kristet, snarare är det Bill Withers, Van Morrisons Astral weeks och soularrangören Charles Stepneys andliga sökande han delar.

Men även The Lovin Spoonfuls och Jack Johnsons unikt empatiska vänlighet.

Trots Kiwanukas rötter i Uganda är Home again ett urbrittiskt verk, en del av den tradition där soulhistorien ständigt måste fördjupas. En slö belackare kan slentrianmässigt jämföra det med bakåtsträvande amerikansk retrofunk men det vore orättvist. Det pågår något betydligt större i Kiwanukas bröstkorg.

I synnerhet live finns det stunder då man tror sig just ha träffat norra Londons Bob Marley eller Curtis Mayfield. Och det gick nästan, tack vare en så ömsint produktion av The Bees Paul Butler, att intill fulländning fånga detta även i en studio.

När I’m getting ready var slut släppte kvinnan taget och log mot mig med blanka ögon. Jag log tillbaka och gav henne en näsduk.