En av årets jazzkatter, den som tilldelas en jazzmusiker som förtjänar större uppmärksamhet, gick till Maggi Olin: pianist, bandledare och kompositör med stark melodikänsla.

De senaste månaderna har hon givit ut tre skivor med olika grupper, som alla fått fin kritik. I Nordic Connect spelar hon med de kanadensiska systrarna Ingrid och Christine Jensen, trumpet respektive saxofon. Eliveation är en malmöitisk-köpenhamnsk grupp med sångerskan Sofia Feuer och Relay ett samarbete med saxofonisten Cennet Jönsson.

Maggi Olin berättar om de olika projekten när vi träffas en klar decemberdag på kaféet i Ribergsborgs kallbadhus, en av Malmös vackraste byggnader med Turning Torso inom bekvämt synhåll. Det visar sig vara en slump att skivorna kommit så tätt.

–Inspelningen med Nordic Connect var avslutningen på en festivalturné i Kanada för två år sedan. Jag hade arbetat mycket med Ingrid tidigare. Vi möttes på Berklee i Boston, när jag studerade där på 80-talet. Vi var nästan de enda kvinnliga instrumentalisterna, och vi blev kompisar. Men jag hade aldrig spelat med Christine före Nordic Connect.

På Relay har Maggi Olin och Cennet Jönsson komponerat som i en stafett. Jag frågar Maggi hur de kom på idén.

–Vi hade en lärarutflykt på Fridhems folkhögskola där vi båda arbetar. I bussen kom vi på att vi skulle göra något ihop. Men vad? Liten eller stor grupp? Vem ska vara med? Jag ville ha minst två trumpeter, Cennet ville ha en cello. Det var som att välja godis i en godisaffär. Vi skickade idéer till varandra i mp3-filer. Cennet fortsatte på ett av mina slut till exempel. Fast vi lyckades inte göra allt som stafett. Några låtar skrev vi var och en.

Hur inleddes ditt samarbete med Sofia Feuer?

–Hon frågade mig om hon fick skriva text till några av mina ­låtar. Det var ett elevarbete på det rytmiska konservatoriet i Köpenhamn. Sedan satt hon in på en av låtarna när jag spelade på JazzHouse. Det lät bra, vi bestämde oss för att bilda ett band. Det blev också godisvarianten. För mig innebar det något nytt att skriva för en röst, att fundera på hur det låter när Sofia sjunger. Det är en process som fortfarande pågår.

Hur komponerar du annars?

–Jag försöker att inte tänka på allt jag lärt mig. Jag gick ju i en strikt jazzskola där vi lärde oss komponera på olika sätt och för olika slags band. Jag har försökt glömma vad som är rätt och fel, säger Maggi Olin med stora citationstecken. Jag chansar och blir ofta förvånad när jag hör hur det låter. Jag vill inte vara säker, jag behöver inte ha kontroll. Jag säger aldrig åt andra musiker hur de skall spela.

Hör du musiken inom dig?

–Ja, jag hör alltid. Ibland hör jag sådant jag inte vill höra. Jag har haft en sak i huvudet i ett år som inte vill försvinna. Det blir något, men inte alltid detsamma som jag hört. Det kan bli mer harmoni än melodi. När jag var liten sjöng jag mycket. Mina föräldrar lyssnade på Burt Bacharach, och jag gillade Ted Gärdestad. Jag gillar starka melodier som man inte vet vart de ska ta vägen, där det händer saker hela tiden. Det är samma sak med Ted Gärdestad.

Jag frågar Maggi Olin hur hon ser på förhållandet mellan komposition och improvisation. Hon tvekar, säger att det är ett svårt samband, förtydligar:

–Jag har alltid svårt att improvisera i min egen musik. Det är en del att skriva, något annat att improvisera. Först går jag in i det lilla, prövar det. När jag skriver arbetar jag i slow motion. Improvisationen är däremot ett flöde. Tåget bara går. Det är inte lätt att komma med. Men jag undrar varför jag tycker det är svårt. Ingen annan säger samma sak. Ingen har heller sagt att det är svårt att improvisera på mina låtar. Och jag blir alltid överraskad över hur det låter.

Det är ofrånkomligt att diskutera jazzens könsroller med Maggi Olin. I mitten av 90-talet arrangerade hon och Lena Åberg Frisk, som nyligen blev ny chef för Fasching, festivalen Gals’n’jazz, dit de bland annat bjöd in storbandsledaren Maria Schneider.

–Det finns fasta mönster, säger Maggi Olin. Traditionellt har kvinnorna sjungit och männen spelat. Om kvinnor spelat, har de spelat piano, flöjt eller altsax, inte gitarr eller bas. Det är ont om kvinnliga gitarrister. Och tenorsaxofonister. Det är tråkigt.

Är det ett problem?

–Ja, om det skapar en förväntan eller krav som man vill hålla fast vid.

Men Maggi Olin tillägger att mönstren kan ligga djupare. Många flickor börjar med ett ­instrument i den kommunala ­musikskolan, men de glider ­sedan över till sången. Kanske sker det i tonåren, säger Maggi.

Som många andra jazzmusiker arbetar Maggi Olin också som pedagog, på Musikhögskolan i Malmö och jazzutbildningarna på folkhögskolorna i Svalöv (Fridhem) och Skurup. Fridhem ger en speciell kurs för kvinnliga ­instrumentalister.

–Jag är där en dag i veckan. Jag arbetar med fyra ensembler, en som är helt kvinnlig. Många kvinnliga musiker som nu håller på att etablera sig började där. De startar band och skivbolag. Cecilia Persson, pianisten i Paavo, är en av dem. Paavo är ju också en grupp som gör något helt nytt.

Maggi Olin är gift med danske jazzgitarristen Torben Waldorff, som hon träffade på Berklee. Han var med på några spår på hennes debutskiva 1996, och de spelade ihop i det baslösa projektet No Bass. Jag undrar givetvis varför de inte arbetar mer ihop. Skälet är mer praktiskt än musikaliskt.

–Vi har tre barn. Jag vill inte lämna dem ensamma när vi åker på turné.