Betyg: 5 av 6

Och så, med sitt sjätte album, blev My Morning Jacket ett av världens största rockband. Likt ett modernt Grateful Dead har de följts av fanatiskt hängivna beundrare, en skara som har växt sig allt större en bit till vänster om den mest bredspåriga motorvägen.

Med Jim James karismatiska röst som gruppens enda konsekventa trygghetsfaktor har de rört sig lika elegant som fritt mellan sitt fundament i amerikansk countryrock och disco, funk, soul, psykedelia, till och med metal.

Och, när jag tänker efter, även reggae och gospel.

Circuital är aningen mindre vildsint överraskande än Evil urges från 2008, men desto mer imponerande i sin solklara självsäkerhet. Det nästan åtta minuter långa titelspåret påminner i sin intrikata konstruktion om The Whos mest konceptuella 70-talsstunder.

Men James har också en melodiös mjukhet i allt han företar sig som ofta placerar My Morning Jacket bredvid Wings. Det är de här 70-talsreferenserna som får dem att framstå som ett just så grandiost band. Samtidigt låter de aldrig bakåtsträvande, James har ett alldeles för eget språk för att man ens skulle tänka tanken.

Circuital är inte nödvändigtvis My Morning Jackets allra bästa album. Dess funktion är snarare nästan sammanfattande, som den hittills mest fulländade introduktionen till Jim James musikaliska värld, hans skägg och försiktigt kristna filosofi.