Betyg: 5 av 6
När Håkan Hellström anordnade julunderhållning på Nalen 2003 var Plura Jonsson en av gästerna. Tillsammans gjorde de Eldkvarns Gatan fram och The Pouges Fairytale of New York. Det var intensivt, chosefritt och väldigt avslappnat på en och samma gång. Speciellt intressant var det att studera Plura. Just den här kvällen såg han inte ut som Eldkvarns general, tyngd av bandets historik och ansvarig för dess överlevnad och existens, utan som en man som bara gick upp i musiken och stunden utan att fundera så mycket på hur resultatet blev. Antagligen var det därför allt lät så fantastiskt.
Min personliga relation till Eldkvarn har tidigare varit förhållandevis sval. Jag har sett dem spela någon gång här och där under årens lopp. Kompisar har hojtat sig hesa över Plura och Carlas låtar. Men det jag har hört har liksom aldrig riktigt berört mig. Och den där julmiddagen hade jag så gott som glömt när en förhands-cd med fem nya Eldkvarn-låtar hamnade i cd-n för någon månad sedan.
Så man kan nog säga, utan att överdriva en enda millimeter, att jag minst sagt blev förvånad när jag kom på mig själv med att ha den på repeat.
Nu när hela skivan, Atlantis, finns tillgänglig visar det sig att reaktionen inte var någon tillfällighet.
Atlantis har precis den där chosefria och avslappnade, men ändå intensiva, känslan som Plura hittade på Nalen.
Albumet är inspelad på några få dagar av Jari Haapalainen, som producerat Moneybrother, Ed Harcourt och The Concretes bland annat. Det låter enkelt, nästan skräpigt men bitarna hamnar mer rätt än någonsin.
I några intervjuer har Plura Jonsson sagt att låtskrivarlusten falnade för några år sedan. Men det var då det. Här låter han och Eldkvarn fullkomligt besatta av inspiration. I Carla Jonssons vilda Konfettiregn, som även är första singel från skivan, hoppar Håkan Hellström på tåget och körar. I Skuggan av en man som svek bidrar Christer Sjögren med härlig dansbandskänsla.
Men i slutändan handlar Atlantis i första hand om Eldkvarn, inte om en producent eller gäster. Här ger de intrycket av att vara ett band som verkligen inte har ett dugg att bevisa. De har bara spelat in några låtar de gillar. Det gick snabbt. Det behövdes inte mer. Vad skulle de lägga till? Man över bord, Stockholm noll fem noll noll, den magnifika M/S Alkohol och alla de andra sångerna kunde ju inte bli bättre. På kuppen fick de åtminstone ett nytt fan. Fast jag gissar att vi blir fler rätt så snart.
