Betyg: 4 av 6

Det finns alltid något att säga om det olösta mysterium som går under namnet Bob Dylan. Och det finns alltid sådana som är mer än villiga att göra det. Den 71-åriga rockpoeten från Duluth, Minnesota är inte bara produktiv som få, han älskar även att förbrylla sin hängivna beundrarskara med gåtfulla uttalanden och märkliga utspel.

Inför ”Tempest”, Dylans 35:e studioalbum och det första sedan 2009 års ”Togeteher through life”, har det bland annat surrats om det nästan 14 minuter långa titelspåret om förlisningen av Titanic.

Lyssna till albumet på Spotify.

Ett förväntansfullt surrande som dessvärre landar i något av en antiklimax när man nu kan konstatera att det är en ganska rak beskrivning i 45 verser av ett ofta berättat drama (så rakt det nu kan bli med Dylan) tonsatt som ett skillingtryck man tycker sig ha hört många gånger förr. Fast det är ju lite roligt att Dylan på allehanda sätt refererar till James Camerons film ”Titanic” från 1997. Och att han, i den avslutande sången om kompisen John Lennon, inkluderar allehanda textcitat från Beatleslåtar.

Det har spekulerats om att albumet skulle vara Dylans sista, eftersom man antagit att det döpts efter William Shakespeares sista pjäs, ”The Tempest”. Något som resolut avfärdats av Dylan med motiveringen att hans album heter ”Tempest”, inte ”The Tempest”.

Nej då, det finns inget som tyder på att det här skulle vara en avslutning. Snarare är det att se som ännu en odramatisk lägesrapport från en synnerligen produktiv musikarbetare, som i ”Early roman kings” deklarerar ”I ain’t dead yet, my bell still rings”.

Albumet är inspelat under årets tre första månader, men det låter som om Dylan och hans närmast alltför samspelta turnéband bara bokat en studio mellan två konserter och snabbt spelat in några nya låtar. Arrangemangen är högst rudimentära och om Dylan inkallat en extern producent, istället för att göra det själv under psedonymen Jack Frost, kunde denne någon ha skruvat fram en luftigare ljudbild. Och sett till att albumets två längsta och mest monotona spår, titelspåret och den banjoplonkiga ”Tin Angel”, inte placerats bredvid varandra.

Nog finns det saker att undra över. Inte bara vad han egentligen sjunger om med sin strävt gurglande stämma. Man kan till exempel fundera över den våldsamma video som ackompanjerar öppningsspåret ”Duquesne whistle”. Vad är det Dylan vill säga genom att anföra ett hårt gäng med tuffingar i bandanas, en kvinna man kan uppfatta som prostituerad och en figur som klätt ut sig till en medlem i Kiss? Att han fortfarande är en rebell?

Man kan också fundera över varför omslaget är så påvert. Så påvert att jag fick kolla med skivbolaget att jag inte fått ett promotionexemplar. I en tid då försäljningen av fysiska cd-skivor når bottennivåer förpackar Dylan återigen musiken utan ett cd-häfte med texter och med en bild på gruppen som ser ut att ha tagits under en rökpaus utanför studion. Vill han inte att vi ska köpa den? Det finns förvisso en deluxe-utgåva i en begränsad upplaga, men den enda skillnaden är att man då får en anteckningsbok på köpet.

Mina invändningar till trots är det ändå ett bra och intressant album, väl värt att studera både för novisen och för fanatikern. ”Duquesne whistle” är en ganska underbart stuffande swinglåt som skulle kunna tilltala Woody Allen och ”Long and wasted years” har en vackert fallande slinga av en sort som bara Bob Dylan kan få till.

Trots det monotona draget i musiken och texternas mörka, olycksbådande och våldsamma anslag bjuder Dylan på kvalificerat gubbmys för vänner av amerikansk rotmusik. Snyggt pendlande mellan gammalmodig folkrock, country, blues och schlager.