Betyg: 6 av 6

Vissa saker mår bäst i kretsarna för de redan invigda. Andra liksom pockar på för att hitta ut. Sting vände på ett blad i den globala musikens partitur när han för några år sedan spelade in renässansmusik av Dowland. Plötsligt började det hända roliga ting till och med i Stings röst.

Visst surnade vissa till bland dem som sysslat i årtionden med den gamla musiken. Men aningen om att det börjat blåsa medvind har fått en hel del att hända. Skivbolagen har förstått att det går att hitta en publik också för något så skumt som lutenister från den elisabetanska eran.

Ett exempel är paret Hille Perl (gamba) och Lee Santana (en sann Santana fast i lutornas värld) som tillsammans med sopranen Dorothee Mields kom med en högintressant Dowlandskiva 2008. Nu har de tagit ett steg till med Loves Alchymïe, en extraordinär, lustfylld och nyfiken platta som kretsar kring de ”metafysiska poeterna” från 1600-talet med John Donne i centrum. Med andra ord: poesi fylld av extravaganta bilder där kroppvätskor och vigvatten blandas.

Mields röst är ljuvligt ren medan Perl och Santana är eftersinnande. Eller så rinner musiken iväg i en ström, precis som den Donne talar om där en fisk sprattlar – en bild som dryper av erotik samtidigt som oskulden regerar.

Dowland finns med, men övertrumfas av Tobias Humes tre stycken med de lugubra titlarna I am melancholly, Grief och Death.

Dowland finns också på lutenisten Joachim Helds känsliga Merry Melancholy. Den lite manodepressiva titeln svarar helt och fullt mot innehållet – här finns både Dowlands Flow my tears och John Johnsons njutningsfulla Delight galliard.

Ett hemligt namn som Lushier dyker upp, mindre kända tonsättare som Richard Allison och Thomas Rombinson likaså. Låna ett öra till den här musiken som tar temperaturen på det som kallats för den elisabetanska melankolin – en våg av svartsinne som drog genom England och som sattes på scen i Hamlet. Dowland är som en monolog av Shakespeare, utflykter rakt ut i mörkret.