Carl-Axel Dominique sveper in på Franska institutet. Lila halsduk och bredbrättad hatt och en väska med bilder och dokument till en utställning om den franske tonsättaren, musikern och pedagogen Olivier Messiaen som föddes för 100 år sedan –och hans svenska pianoelev.

–Vivez votre rêve, suivez votre étoile. Det lärde jag mig av Messiaen. Det gjorde han, levde sin dröm och följde sin stjärna.

Carl-Axel Dominique har inte hunnit få av sig rocken:

–Ni förstår, han var inte som les directeurs et psychopathes, les deux... åh, jag hatar att jag inte kan prata franska, jag menar att han använde bägge hjärnhalvorna, säger han med mig, fotograf Jurek Holzer och Franska institutets Eglantine de Boissieu fladdrande runt honom och bordet, där det ligger en gulnad bild på en drygt 20 år yngre Dominique och en proper herre: Messiaen.

–Ecoutez, alltså Messiaen levde också 250 år före Kristus. Han var tidlös, säger Carl-Axel Dominique, idag internationellt känd Messiaentolkare och en av initiativtagarna till festivalen.

Så. Nu åkte rocken av, och hatten.

–Första gången var 1959. Jag och Monica (senare fru Dominique) hörde jättehäftig musik genom en stängd dörr till orgelrummet på Musikhögskolan. Vi rusade in, en kompis spelade något av en som hette Messiaen.

Så var han fast. Färgerna, klangerna, det var så annorlunda.

–Vi älskade Stravinskij och tyckte att rytmer och färger saknades i senare ny musik.

Färg och Messiaen hör ihop, han hörde i färg: olika tonkombinationer har olika färg, alltid samma. Nästan som en sjukdom, sa Messiaen till sin elev.

–Han berättade att han blev illamående av en balett där färgen på dansarnas dräkter skar sig med färgen på musiken.

Han kunde sitta nedanför scen med noterna när madame Messiaen, pianisten Yvonne Loriod, spelade. Inte för att kolla henne, utan för att han såg en explosion av färg i noterna.

Olivier Messiaens musik går inte att peta in i något fack. Den kan vara melodiös och vildsint, kontemplativ, hamrande rytmisk och filmisk, ofta piano, orgel eller orkester, men också en kvittrande flöjt, sång eller Ondes Martenot, ett elektroniskt 20-talsinstrument med ett säreget glidande sångljud. Av sin samtid kände han sig inte helt förstådd, men han märkte att intresset ökade, inte minst i Asien. Senare generationer, befriade från mossigt genretänkande, hittar oftare till honom och Carl-Axel Dominique tror på en renässans.

Själv hörde jag honom 1971, när jag 18 år gammal slog ihjäl några timmar i ett regnigt Wien. Utan pengar letade jag efter tak över huvudet och gläntade på porten till Stefansdomen. Det var knökfullt, jag fick sitta på golvet. Där mötte den märkligaste musik, svävande, glimrande, mullrande och bökande, som av en annan dimension med plats för både ylande Jimi Hendrixgitarrer, brusande domedagsorglar och valars sång. Att det var just en som hette Messiaen och som faktiskt improviserade allt detta på orgeln tänkte jag inte då på som märkvärdigt.

Men hans improvisationsförmåga var märkvärdig och lockade förstås Dominique, som också höll på med jazz och hela sitt liv har försökt att gifta ihop den improviserade musiken med den ”seriösa”. Så den fritänkande och egensinnige Messiaen blev snabbt en favorit.

Det är fascinerande att höra Carl-Axel Dominique tala om sin mästare Messiaen som en brukare av all världens musik och språk, en mystiker, forskare och fågelskådare.

Han skrev i ett manifest att han ville ha musik ”utan akademiska eller revolutionära floskler”.

–Visst är det bra! Han gillade inte vår kultur av antingen-eller. Messiaen tyckte att man skulle ta musiken ur naturen och alla levande musikaliska traditioner i världen. Han var inte national­romantiker, utan globalromantiker.

Allt det gjorde Messiaen till en modig man, tycker han. Messiaen var en ”lantis” som skrev programmusik, föreställande musik, och dyrkade naturen och gud. Helt fel på 50-talet, enligt Carl-Axel Dominique: då var den samtida musiken antingen neoklassicistisk, det vill säga som äldre musik men med lite tokigare toner, eller så var den fyrkantigt teoretisk och akademisk.

–Messiaen var inget av det där. Han var sin egen. Han kunde säga sådant som ”melodin är musikens drottning”.

Carl-Axel Dominique lägger av ett gapskratt: Det var ju nästan förbjudet att tycka så då.

Men åsikten var också ett skäl till att de gillade varandra. När Messiaen hört Carl-Axel Dominique spela Messiaen i en radioinspelning 1985 skrev han och bad honom komma och bo en vecka hos honom för att arbeta vidare tillsammans.

Vad var det han hade hört?

–Att jag spelade med starka färger, sa han. Jag är ju pinsamt jätteromantisk och ville spela med allt jag lärt mig av Debussy- och Lisztspel. Jag var livrädd första gången att Messiaen inte skulle gilla det.

Om Messiaen hade han nämligen hört att han var allvarlig och strängt religiös. Men han mötte en generös och rolig person, en riktig musikant. Carl-Axel Dominique fnissar till:

–Han härmade fåglar. Efter en av våra promenader gjorde Messiaen en kattuggla, inte bara lätet utan hela ugglans apparation, minns han och härmar Messiaen flaxande och hoande.

Det blev många vistelser de följande åren hos Olivier Messiaen och hans fru. Men när Carl-Axel Dominique skulle resa dit 1992 ringde fru Messiaen kvällen före. Hennes man hade förts till sjukhus och avled senare, 84 år gammal.

Vad lärde du dig hos Messiaen, utöver det där med drömmen och stjärnan?

–Pianistiskt har jag lärt mig jättemycket, färgtänkandet och pedalanvändningen. Ett piano kan inte sjunga, men Messiaen ville få det att sjunga, låta som en hel orkester. Eller som kattugglan.

Det är där, hos fåglarna, som musiken har sitt ursprung, ansåg Messiaen. Han brukade säga att problemet med folk är att de inte lyssnar inåt och inte hör fåglarna. Själv lyssnade han ständigt på dem, transkriberade deras sång och komponerade en mängd fågelmusik.

Olivier Messiaen brukade säga att musiken måste befrias ur det europeiska taktfängelset.

–Det här är det mest orytmiska som finns tyckte han, även när det svänger, säger Carl-Axel Dominique och knackar fyrtakt i bordet.

I stället lyssnade Messiaen av världens folkkulturer där man blandar rytmiska komponenter. Detsamma med tonalitet. Västerlandet hade ju en helt annan tonvärld innan vi ”blev upplysta” och stämde alla instrument likadant. Då försvann den den tidiga musikens alla blå toner, utom i kyrkorna där de bevarats i de åldriga liturgiska slingorna, de så kallade kyrkotonarterna.

–Usch, dur och moll är den värsta fällan musiken har fastnat i. Det är ju så tråkigt!