Betyg: 5 av 6
Att kalla det progg, som jag och en massa andra gör, är egentligen fel. Dundertåget är inte alls progressivt. Visst är texterna socialrealistiska och omslaget Karl-Bertil Jonssonskt, men musiken på bandets andra skiva är ungefär lika konservativ som Carola på julafton. Fast på ett helt annat – väldigt bra – sätt. Kanske är det bara så fruktansvärt långt mellan de riktigt, riktigt välgjorda, svenska rock’n’roll-skivorna, att när en väl släpps uppfattar vi den som något helt nytt, och plötsligen låter strummande gitarrer, bluesreferenser och soulpianon som spännande, reformivriga experiment.
