Betyg: 3 av 6
När Docenterna nu är tillbaka, 32 år efter sin debut och nio år efter senaste skivan, låter de ibland modernt göteborgskt baleariska, ibland mer som en pastisch på Bruce Springsteens Dancing in the dark. Det är smittsamt som en börshajp men hela skivan genomsyras av en sorts overklighetskänsla – som en metafilm med voice-over. Vissa textrader är nedlåtande (vanligt folk!), andra cyniska (val av partner utifrån samma kriterier som en accessoar). Men, som Wes Craven säger, konst handlar om saker som existerar, och på det sättet är Medan vi spelar pop lärorik, lite på samma vis som porr kan vara väldigt anatomiskt informativt.
